Aftonbladet – 27 februari 1866, sida 3

ämne egnad tidskrift; i Tyskland ha, utom den berömde Mittermaier, flera af dess mest framstående rättslärde uttalat sig för dödsstraffets totala afskaffande, en åsigt som biträddes, endast med undantag för vissa fall efter krigsoch sjöartiklar, af tyska juristförsamlingen i Mainz 1863; i Belgien består en förening, som satt sig dödsstraffets afskaffande till uppgift, och hvilken bland sina medlemmar räknar landets utmärktaste rättslärde, advokater och domare; i Frankrike finnes ock en liknande förening, adresser betäckta med massor af underskrifter — en enda adress var undertecknad af mer än 100,000 personer — ha uttalat sig för dödsstraffets utplånande, bland kämparne för denna id finnas sådane män, som Odilon-Barrot och Jules Favre, och hos juryerna råder en så afgjord motvilja mot dödsstraffet, att de, äfven när omständigheterna äro mycket försvårande, förklara dem vara förmildrande? och dymedelst föranleda en lagbestämd nedsättving i straffet; att jurymännens förfarande i slika fall ej ogillas af juristerna ex professo, finner man deraf, att de rättslärda domstolsledamöterna, af hvilka det beror om straffet skall nedsättas 1 eller 2 grader, oftast besluta den betydligare nedsättningen (Schjörring, sid. 24). Liknande erfarenheter om mängdens ovilja mot dödsstraffet eger man från andra länder; en engelsk fångpredikant, Clay, yttrar sålunda, att ?domare, jurymän, advokater, vittnen och åklagare ofta inlåta sig i en slags sammansvärjning för att undgå ådömandet af dödsstraff? (a. st. s. 22). Om England torde några utförligare underrättelser ej sakna intresse. Detta lands kriminallagstiftning har — säger hr Olivecrona — måhända längre, än någon annan i Europa, burit spåren af medeltidens barbarism i straffbestämmelserna för brott. Medan de gamla anglosachsiska lagarne — liksom de äldsta skandinaviska — röja en för sin tid anmärkningsvätd mildhet och i allmänhet äfven för svåra brott stadga böter, utbildade sig efter den norrmanniska eröfringen rättssedvanor, som genom en mängd parlamentsakter under 16—18 seklerna utpreglades till en au knappt anad grymhet?. Under Henrik VII:s regeringstid (1509—1547) aflifvades ej mindre än sjuttiotvåtusen personer! I sjuttonde seklet dömdes endast i två grefskap, under loppet af två år, trehundra personer till döden för trolldom, hvaraf större delen ock afrättades. En utmärkt, ännu Jlefvande, engelsk domare, som på grund af sin långa erfarenhet yrkat dödsstraffets afskaffande, karakteri-erar engelska brottmålslagstiftningen vid detta sekels början sålunda: ?Vi hängde för allt, för stöld till en shilling sterlings värde, för 5 shilling, för 40 shilling, för 5 pund sterling, för nedhuggande af ett planteradt träd. Vihängde för tillgrepp af ett får, en häst, ett fäkreatur, för falsk myntning, för förfalskning, för trolidom, för ting, som funnos, och för ting, som icke kunde finnas till.? I början af detta århundrade företog sig ändtligen den berömde juristen Romilly att söka rubba denna byggnad af grymheter. Sedan han år 1808 lyckats förmå parlamentet att afskaffa en lag från Elisabeths tid, som med dödsstraff belade fickstöld af öfver en shillings värde, angrep han två år sednare det lagstadgade dödsstraffet för stöld ur salubodar till 5 shillings värde; men vännerna af det rättvisans svärd, som dryper af blod, blefvo häraf ytterligt uppskrämda; lord-öfverdomaren förklarade att, derest denna öfverdådiga nyhet antoges, ?vi ej längre skola veta, om vi stå på vära hufvuden eller på våra fötter?. Men härafafskräcktes ej Romilly från sina bemödanden, hvilka sedan af sir Robert Peel, lord Brougham m. fl. fortsatts med den framgång, att parlamentet utplånat dödsstraffet ur lagen för ej mindre än etthundrasextio särskilda fall, så att det numera endast qvarstår för mord och förräderi 4). Äfven i England består sedan 1828 en stor förening, med ändamål att verka för dödsstraffets afskaffande, hvilken bland sina ledamöter räknat eller räknar många af landets berömdaste män, såsom Brongham, Cobden, Bright och andra. Dödsstraffets upphäfvande föreslogs år 1840 första gången i underhuset af mr Ewart, hvilkens år 1864 förnyade motion föranledde tillsättande af en kommission med åliggande att undersöka frågan. Till dödsstraffets motståndare höra många namnkunniga jurister och statsmän, utom de redan nämnda, såsom sir Fitz-Roy Kelly, lord Russell m. fl. I våra grannländer har frågan föga varit behandlad. Danmarks juridiska litteratur eger en skrift i ämnet af C. Nyholm (1858), en af A. C. Larsen (öfversatt i Naumanns tidskrilt 1865) och slutligen den kortfattade, men intressanta afhandling af Schjörring, som här ofvan flere gånger nämnts. Under de nyligen slutade förhandlingarne om den nya danska strafflagen saknade idn om dödsstraffets afskaffande ej talangfulle förfäktare å danska riksdagen; men det märktås att frågan var temligen ny för de flesta, och dertill kom, att tidens knapphet och det trängande behofvet af det länge förberedda lagstiftningsverkets afslutande ej medgäfvo att uppmärksamheten — som för öfrigt var dels tröttad, dels ännu upptagen af författningskampen — rätt allvarligt riktades på denna punkt. I Norge har frågan endast undantagsvis varit berörd i pressen; för ögonblicket erinra vi oss endast en för 15 år sedan offentliggjord afhavdling ?Om Dödsstraffens christelige Berettigelse?. Finlands litteratur eger en skrift Om dödsstraffet? af Lagus. Sedan år 1770, då Beccarias arbete af I. H. Hochschild införlifvades med vår litteratur, lärer — med undantag af yttranden till riksståndens protokoller — föga öfver detta ämne blifvit sagdt på svenska språket, innan hr Olivecrona utgaf silt utmärkta arbete. Af denna korta öfversigt finner läsaren att frågan om dödsstraffets fullständiga afskaffande är en af dem, som i större eller mindre mån sysselsätta samtiden öfver hela den bildade verlden. Den mångsidigaste erfarenhet lemnar oaflåtligt nya vapen i deras händer, som kämpa för utplåcandet ur