Aftonbladet – 27 februari 1866, sida 2

Molly kände också förändringen djupt och bon klandrade sig sjelf derför. Men hon rådde icke för att hennes smak var sådan att hon föredrog den förfining, som herrskade på Hamley, framför småstadslifvet. Men hennes gamla vänner, mamsellerna Browning, smekte och skämde bort henne så, att hon blygdes öfver att bemärka huru högröstadt de talade och huru simpelt de uttryckte sig, huru föga vårdadt deras uttal var, huru litet intresse de hyste för saken, och huru begärliga de voro efter allt som rörde personer. De gjorde frågor om hennes blifvande styfmoder, hvilka hon knappt visste huru hon skulle besvara; hennes tillgifvenhet för fadren tillät henne icke heller alltid att säga hvad hon tänkte. Hon blef alltid glad då de begynte fråga henne om Hamley, ty hon hade varit så lycklig der. Hon höll hjertligen af alla der, ända till gårdshundarne och hästarne, så att det var ej svårt att svara på de frågorna. Men en afton, då de alla tre sutto i detlilla förmaket en trappa upp, hvars fönster lågo åt Storgatan, och Molly just höll på att tala om Rogers stora kunskaper och om de naturmärkvärdigheter han brukade samla och beskrifva, råkade miss Browning att säga: Du tycks ha varit mycket tillsammans med mr Roger, Molly! Hvilka ord skulle innebära mycken mening för miss Phebe och inga alls för Molly. Men nu råkade det blilva tvärtom, ty Molly märkte mycket väl att det Jäg någon dold mening i det uttryck hvarmed dessa få ord uttalades, då deremot miss Phebe var allt för upptagen af det vigtiga värfvet att taga ihop hälen på sin strumpa, för att kunna fullt uppfatta sin systers vinkar och miner. sJa, han var mycket vänlig mot mig, sade Molly långsamt, funderande på hvad