Aftonbladet – 27 februari 1866, sida 2

det var hon sjelf, som först började mer det narraktiga talet om friare? Mollys kinder brunno af harm, men ho hade vändt sig till orätt person för att fi rättvisa, Miss Phebe försökte mäkla fred likt alla svaga personer, på samma sätt son de hellre dölja den obehagliga ytan af et sår än försöka hela det. cJag försäkrar att jag ingenting kan säg: derom, mitt söta barn. Det förefaller mig att bvad Sally sade var mycket riktigt — fallkomligt riktigt, och jag tror, lilla Molly. att du missförstod hennue, eller kanske hor missförstod dig, eller kanske jag missförstå alltsammans, så det är bäst att vi ej mers tala derom. Huru mycket gaf du alnen för möbeltyget till mr Gibsons matsal, syster? Miss Browning och Molly voro ovänner ända till aftonen; de önskade hvarandra god: natt så höfligt och så kyligt som möjligt. Molly gick upp på sitt rum, som var så fint och så nätt som ett litet gästrum kunde våra med hvita broderade gardiner och sängomhängen, samt ett hvitt täcke; ett litet lackeradt toilettbord, fullsatt med små askar och glasfat, samt försedt med en liten spegel, hvilken obarmhertigt förvred hvarje avsigte, som var nog oklokt att betrakta sig deri. Detta rum hade hon som barn ansett som den prydligaste och grannaste sängkammare någon kunde önska sig, helst i jemförelse med hennes eget ytterst enkla sofrum, der hemma. Och nu var hon här som bjuden gäst och alla de små gammalmodiga prydnaderna på toilettbordet, eljest så omsorgsfullt invecklade i karduspapper, voro nu framtagna och lemnade åt henne att begagna. Och huru litet hade hon dock förtjenat denna vänliga omsorg! Huru elak och näsvis hade hon ej varit, huru ond i hjertat hade hon icke hela aftonen känt sig! Hon gret bittra