Aftonbladet – 26 februari 1866, sida 3

hvad är detta för slags bevis, hvilkas utgifvande handelsoch ekonomikollegium beslutit? Är meningen att yrkesidkarne skola, utan att bevisen blifvit särskildt begärda, vara skyldiga att utlösa dem? Tror kollegium sig fortfarande hafva någon pröfningsrätt i dessa frågor sig ålagdt? Eller huru hänger det rätteligen ihop med denna sak? I den äldre näringslagstiftningen — handelsordningen den 22 Dec. 1846 samt fabriksoch handtverksordningen af samma dag — funnos i särskilda kapitel föreskrifter ?huru rättighet till handelsnäring förvärfvas? samt ?huru mästerskap och rättighet till fabrikseller handtverksnäring förvärfvas?. Genom dessa föreskrifter var pröfningsrätt uttryckligen ålagd magistrat i afseende å ingifven ansökan eller, såsom den ingifna skriften vexelvis benämnes anmälan om handel eller näringsrätt; och magistraten skulle i anledning deraf meddela resolution eller tillståndsbevis, hvilket sökanden följaktligen var skyldig att utlösa. Innan han erhållit magistratens tillstånd var han således ej berättigad att börja rörelsen. Ansvar stadgades ock i dessa förordningar för den, som idkade der omförmäld näring? utan vederbörligt tillstånd?, såsom det hette i den ena förordningen, eller utan behörig tillåtelse?, såsom orden lydde i den andra. I dessa förhållanden blef en väsentlig förändring åvägabragt genom den nu gällande k. förordningen angående utvidgad npäringsfrihet af den 18 Juni 1864. I denna ftörordning har, jemte det en mängd andra inskrävkningar bortfallit, jemväl den princip antagits att ingen föregående ansökning, pröfning eller tillståndsresolution i allmänhet erfordras för rättighet att utöfva handel eller annat näringsyrke, utan bloit en enkel anmälan bos magistraten, åtföljd af vissa betyg, vauligen blott derom att man har god frejd samt råder öfver sig gjelf och sin egendom, Men att den gjorda anmälan är fullständig, d. v. se. ätföljd af föreskrifoa betyg, detta hvilar helt och hållet på den anmälandes ezet ansvar: någon pröfning af lagligheten utaf hans anmälan eger icke rum i annat fall än att åtal för obehörigen utöfvad npäringsrätt emot honom anstölleg, och anmälningens giltighet pröfvas då af domstol eller poliskammare, men icke af magistrat, hvars åtgörande eller åsigt i frågan icke, såsom tillförene, binder den dömande myndigheten. I stället har den anmälande den förmånen att icke vara skyldig utlösa något bevis öfver sin anmälan, ty han är hvarken kärande, klagande eller sökande, såsom det heter i expeditionstaxan, äfvensom frihet ait börja sin rörelse ögouoblicket efter det han ingifvit en laglig anmälan, hvilket han naturligtvis ej skulle kunna få, derest någon slags pröfning af hans anmälan först skulle ega rum. Också stadgas i 18 ansvar endast för ?den, som utan föregången anmälan, der sådan erfordras, och iakttagande dervid af hvad här ofvan stadgadt är, (nemligen företeende ef betyg), idkar försäljning? ete., men det talas ingalunda, såsom i de äldre författningarne, om något vederbörligt tillstånd?. Sådant erfordras deremot för utländning, som vill idka handel eller annan näring, enligt föreskriften i 26 , der det uttryckligen heter att bans ifrågavarande rätt skall ?på särskild pröfoing i hvarje fall bero?. Den skrift, som utländning i sådant afseende ing fver till vederbörande myndighet, (hvilken är konungens befallningshafvande), kallas ock i förordningen ansökning, roen icke anmälan, till skilnad från hvad som , gäller för svensk man. Hvad särskildt angår magistrats åtgöranden i förutnämnda fall, så inskränka de sig enligt förordningen till emottagande af anmälan samt iakttagande af föreskriften i 9 S: Öfyer dem, som sålunda sig anmäla, föres särskild förteckning. Ingifna betyg skola ock särskildt förvaras.? Men då nu så är, hvad är det då för slags bevis, om hvilkas meddelande handelsoch ekonomikollegium brukar fatta beslut? Skulle det blott vara diariibevis, som den anmälande sjelf begärt? Men till utgifvande af sådana erfordras icke något kollegii heslut: sådant ankommer ensamt på den tjensteman, som förer diariet. Eller skulle det vara utdrag af något i författningen ej föreskrifvet protokoll, som kollegium i dessa ämnen förer? Men ett sådant proiokolisutdrag är den anpmälande ej heller skyldig att, utan särskild begäran derom, utlösa; och d-tförefaller osannolikt att, om han ansåge sig behöfva något bevis öfver sin anmälan, han skulle begära sådant under form af protokollsutdrag, hvilket är dyrare än ett diariibevis. Saken synes verkligen vara af den vigt att rikets ständers justitieombudsman, då hans uppmärksamhet härä genom pressen väckes, är på grund af sin instruktion pligtig att utreda, huru sig härmed rätteligen förhåller. Det är ockeå för att påkalla bans uppmärksamhet, som vi valt rubriken ?Misstanke om embetsmissbruk?. Ty skulle verkligen, emot hvad vi i det längsta vilja antaza, handeleoch ekonomikollegium anse sig fortferande ega någon pröfningsrätt i dessa frögor, och skulle kollegium i följd deraf låta mot lösen tillställa den anmälande något ej begärdt bevis derom at hvad beskaffenhet som helst, så vore sådant ett så betänkligt förbiseende af ett par ganska väsentliga principer i den nya näringslagstiftningen att det fölle under den kategori af fel, som justitieombudsmannen enligt sin iostruktion bör förnämligast anmärka och beifra. Saken ställde eig då i elt hänseende alldeles avalog med det af justitieombudsmannen redan med framgång beifrade förfarande af en och annan domare ait emot lösen tillställa förmyndare bevis deröfver att de fullgjort sin skyldighet i afseende å förmyndareräknings ingifvande till gode män m. m. Såsom läsaren finner, hafva vi ej i denna uppsats haft för afsigt att ingå i någon krifik öfver den nya författningen och att sås ledes undersöka, huruvida det ej för den anmälande sjelf alltid kunde vara nyttigt att bafva i handom ett bevis öfver lagligen fon anmälan ech huruvida ej kostaaden närför jemte skyldigheten att vänta med rörelsens öppnande, tilldess ett sådant bevis erhölles, möjligen kunde uppvägas af