Aftonbladet – 26 februari 1866, sida 2

talrik samling åhörare infunnit sig uti Högre Elementar-Läroverkets Solennitetssal. Hr D. talade om de norska nationalitetssträfvanden, hvilka burit samma frukter som i andra länder, att man börjat uppsamla och från glömskan räddaj de bleknande minnena af gammal folkdikt och folksaga, hvarpå talaren uppläste åtskilliga karakteristiska prof. Bland den nyare tidens nationella författare framhöll talaren särskildt BjörnstjerneBjörnson, hvilken han högt uppskattade såsom den der djupt inträngt i uppfattningen af det norska folklynnet, och hvilken vore kallad att utöfva ett stort inflytande på Norges litteratur. — Talaren framhöll tillika vigten deraf att det speciella nationalitetsarbetet i de särskilta nordiska länderna möttes i ett samfäldt arbete för hela nordens utveckling. Talaren slutade sin lärorika och underbållande framstälining med att uppläsa en vacker dikt af Björnstjerne-Björnson. Sammanträdet öppnades med några afskolungdomen, under direktör I. Sandströms anförande, utförda vackra sånger. Efter föredragets slut samlades ett antal af nordiska föreningens medlemmar med damer till en enkel kollation, hvartill doc. Dietrichson med fru blifvit inbjuden. Efter intagen supå, föreslogs af föreningens v. ord: förande hr lektor Blomstrand skålen för den ärade gästen, hvarefter skålar föreslogos för Norge, för Danmark, för damerna och för norden, hvilken sistnämnda skål besvarades af hr Dietrichson med ett föredrag, som väckte det lifligaste bifall. Sällskapet åtskildes omkring klockan 11 på aftonen. (G. H. T.) — Fredrika Bremer. 1 engelska bladet Art. Journal förekommer med denna öfverskrift följande anekdot om den utmärkta författarionan ; mrs 9. C. Hall har satt sitt namn under anekdoten, som lyder på följande sätt: Fredrika Bremer längtade af hela sin själ att få se drottningen — ty hon visste hur innerligt hon var älskad af sina undersåter. Vi foro derför ut tidigt en dag i afsigt att möta hennes majestät när hon lemnade slottet och anträdde sin morgonpromenad. Vi höllo med vårt åkdon så nära stora portarne som med det passande var förenligt; snart kom hon åkande i den välbekanta phattonen och vid hennes sida satt han, hvars bortgång blef en så sorglig förlust för millioner. MI Bremer var idel qvicksilfver. Jag kunde ej hå.la henne qvar på sitsen, hon ville nödvändigt luta sig ut genom vagusfönstret och helsa; och på det viset ådrog sig den lilla qvinnan, som var helt obetydlig till sitt yttre — drottningen hade ingen aning om hvem det var som egnade henne denna ifriga fastän kanske något efterhängsna hyllning — uppmärksamhet af hennes majestät, som nickade och log mera nådigt än vanligt och äfven vände hufvudet litet åt sidän för att se på den entusiasmerade damen. Hastigt flög dörren till vår brougham upp och det var med svårighet jag hindrade min väninna att falla ut; men med hennes favorit-paraply — en vördnadsvärd följeslagare i många länder och som förr i tiden varit röd till färgen — var jag ej så lycklig. Den rullade ned på marken; drottningens snabba öga såg faran och räddningen och hennes majestät såg också paraplyn. Den kungliga vagnen stannade ett ögonblick, prinsen sade något eller kanske blott gjorde ett tecken åt en lakej, som sprang tillbaka och tog upp paraplyn och lemnade den: till min förvirrade väninna. Det är omöjligt att beskrifva hennes förtjusning — hon bokstafligen gret af glädje; artigheten var så utmärkt, så buldrikt vi