Aftonbladet – 24 februari 1866, sida 2

seende af grundsatser, af stödjepelure för alla hennes handlingar, och han hade dertill visat den öfverlägsenhet som en ung man, rikt begåfvad och sorgfälligt uppfostrad, alltid måste ega öfver en ung okunnig flicka, som dock förstår att hos andra värdera just hvad som brister hos -henne sjelf. Men ehuru de sålunda mer och mer uärmade sig hvarandra och funno behag. i hvarandras sällskap, hade de dock hvar för sig uppgjort helt andra idealer, som i en framtid skulle ega ceras hjertan — teras högsta och bästa kärlek. Roger ville uppsöka en storsinnad qvinna, hans like och hans herrskarinna, skön till utseendet, klök och rådsnar, som sjelfva Egeria. Mollys små fantasier hade till hennes hjelte utsett Osborne, som hon aldrig sett och som hon föreställde sig än såsom trubadur, än som riddare, alltefter innehållet i de poemer af honom, som -hon så ofta läste; eller rättare sagdt, hennes ideal var icke Osborne sjelf, ty hon vågade ej gifva namn och förm deråt, utan snarare någon obestämd personlighet som liknade Osborne. Squiren hade icke orätt då han önskade att hon skulle lemna dem innan Osborne kom hem, såvida han tänkte på hennes egen sinnesfrid. Men då hon ändtligen var borta, saknade han henne beständigt; hon hade varit som en dotter för honom; med sina naiva frågor och sina lifliga svar på hans skämt hade hon ofta lifvat de tråkiga måltidsstunderna, vid hvilka hans hustru af sin sjuklighetofta hindrades att vara närvarande. (Forts. följer.)