Aftonbladet – 24 februari 1866, sida 2

som vi förr erinrat, ihågkomma, att skandalen ligger i sjelfva handlingen, men icke i dess owtalande. Så vore det mycket orättvist att benämna 0ss skandalskribenter, när vi återgifvit doktor Rundgrens ord. Denna s. k. skandalpress? har i öfrigt ett ganska vigtigt uppdrag att fullgöra. Den offentlighet, hvarför den ej tvekar att utsätta både dåliga handlingar och deras gerningsmän, är ofta en sådan handlings svåraste straff, och mången gång det enda straff, hvarför den är åtkomlig. Många usla bragder hafva dermed blifvit både uppdagade och näpsta. Derföre är fruktan härför ganska stor och tvingar helt visst mången lättsinnig person att taga sig till vara. En sedlighetens predikant borde ej alldeles underkänna denna makt. Men — anmärker hr R. — den far med idel osanningar och smädar oskyldiga personer. Detta är ganska illa, men der står. tryckfrihetslagen med stränga påföljder. Det bör dock erinras, att en tidningsredaktion är mer än någon annan menniska utsatt för att föras bakom ljuset. Sådant kan hända, äfven när fullt trovärdiga personer meddelat en uppgift; det visar sig efteråt att de bev ätt ett misstag. Och en tidningsredaktion kan omöjligt fullt känna alla sina meddelare, utan måste mången gång riskera att begå ett misstag. Det är med uppriktig bedröfvelse vi mången gång, för den allmänna rättskänslans och för tryckfrihetens skull, betraktat de missbruk af yttranderätten, som framträdt, och hvarifrån ingen ärlig tidningsredaktör kan frikalla sig sjelf; men vi äro fullt förvissade att man Öfverdrifver bäde mängden och beskaffenheten af dessa missbruk samt dess jöljder. Detta om den s. k. skandalpressen, men den finnes nu icke längre än till namnet, hvilket är högst förvånande, ty det mest lönande skriftställeriet ligger på deita område. Ser man till den svenska pressen i öfrigt, så hafva vi en mängd afemå landsortsblad, hvilka icke äro annat än notisoch annonsblad för sina resp. städer, och hvilkas hela skriftställeri alltså är det oskyldigaste i verlden, då icke insändare framkomma med nägot tvisteämne. Dessa blad redigeras gemenligen af sina boktryckare, någon gång med tillhjelp af en skolmagister, som mot ett litet arvode åtagit den s. k. redaktionen. Om dessa tidningar kan dr R. dock icke säga, alt.de äro ur moralisk synpunkt förkastliga. : Möter oss så den större landsortspressen, som verkligen har en egen redaktion. Hvar och en, som följt densamma under blott 10 å 15 år, känner att denna del af vår press gjort stora frams:eg i afseende å sjelfständighet i omdöme, sakkunskap och framställningssätt. Men framförallt möta vi äfven här den goda svenska dygden: rättrådighet. Många, kanske de flesta, sådana blad utkömma i residensstäder och äro mycket befoende af dervarande myndigheter; hvadan man endast sällan ser några anmärkningar mot dessa myndigheter. Men denna undfallenhet bör man icke bedöma för strängt, åtminstone berättigar den ej dr R:s hårda omdöme, ty det är helt visst att här verkar icke någon bestickning. Pressen är ofta kallad att befrämja enskilta intressen, bildandet afbankböolag, jernvägsanläggningar m, m. Tror man alt dena utländska pressen gör sådant för intet? Regeln är att -den derför låter sig betala, likaså visst som att detta vore en i Sverge oer hörd sak. — När i utlandet tidningarne anmäla böcker, recensera musixcaliska eller dramatiska årtister m. m. — så är det en känd sak, att detta mångenstädes, särdeles i Frankrike, kostar både pengar och förödmjukelser. I den svenska pressen vore sädant en skandal; tvärtom äro tidhingsredaktionerna öfverallt ytterst. beredvilliga att tjena både den ene och andre, ofta med stort besvär. Ser man i öfrigt någonsin ett godt företag, vare sig af allmän eller lokal beskatfenhet, som icke pressen: efter bästa förständ understödjer? Detta måste dock väl vara ett arbete i det godas tjenst. Det i främmande länder vanliga fenomenet af ?salarierade? blad är hos oss ytterst sä!lsynt och väcker alltid ovilja och missaktning. Nationens rättskänsla fordrar att tidningsredaktören skall handla af fri och egen Ööfvertygelse, och man förlåter honom då gerna ett och annat misstag. Vet man att han är besoldad, så vinna hans ord föga eller intet afseende. Och den kontroll, som den rättänkande allmänheten härmed häller öfver pressen, är mycket mäktig. At: icke med allt detta vi tidningsredaktörer kunna göra oss saker till måga svaghelssynder, såsom räithafveri, öfversitieri, ofördragsamhet mot oliktänkande m. m., vilja vi visserligen ej bestrida; men det torde ej vara skäl att derför bryta stafven öfver oss, så länge samma oarter florera äfven på de håll, der andligt kall och niognad ålder borde ålägga en högre stämning. Dessa fel torde också icke så litet uppvägas af de ofvan påpekade dygderna, till hvilka bör läggas hela den svenska pressens långt drifna beredvillighet att införa uppsatser, stridande mot redaktionernas egna åsigter, mången gång af ganska ogrannlaga beskaffenhet. Att i öfrigt orda om den fria pressens förtjenster, tillhör oss ej, allraminst vid detta tillfälle; men vi äro förvissade att en framtid, som ser tidsbilderna mera i summanfattning och i stort, skall erkänna dessa förtjenster och bära det vittnesbörd om den Sar ESO EES JE 22 comes