Aftonbladet – 23 februari 1866, sida 2

— Det förolyckade engelska ångjartyget Excelsior. Föreningen för räddning af skeppsbrutna på den ostfrisiska kusten har afgifvil en berättelse från sin lokalkomit på ön Juist öfver denna räddning, hvilken är af följande lydelse: Under de första dygnen af denna månad stormade här en svår vestan och sjöns bränningar vid stranden voro ännu den 5 delineg fruktansvärda, då kl. half 2 på dagen genom tvenne fiskare oss meddelades, att en stor ångbåt stod på grund vid norra vestrefvet. Vår ö är, såsom bekant, ganska långsträckt, från byn till veststranden, Bill; är 2 timmars-väg, och från stranden till strandningsstället var ungefär en half tysk mil. Vattnet vår i fallande. Om vi ville dit för att inhemta kunskaper hvar och huru vi skulle kunna komma ut med räddningsbåten,; måste vi skynda oss. Med ilande steg, till det mesta springande, oppnädde vi Bill. Vi upp; klättrade på en af de höga dynerna och förnummo derifrån rundtomkring oss icke annat än de hvita hufvudena af bränningarne från den rullande sjön samt vindens pipande och. tjutande. Genom det fina regnet, som föll, var vår synkrets begränsad. Vi fattade våra kikare och min granne utropade: Det är menniskor i toppen och äfven i vanterna! Men huru skulle man genom de öfverallt varande bränningarne och under stormen kunna utkomma med räddningsbåten? Vi rådgjorde, men sjön lemnade oss ej tid till en lån; rådplägning; vattnet steg och vi måste tillbaka till byn. Vi hade gått några hundra steg, då sjön redan öfverströmmade den Jångländta sträckan mellan Bill och Ostland. Ännu en liten stund och vi vadade i vatten, dock kommo vi alla lyckligt igenom. Att utgå med räddningsbåten var för dagen omöjligt. Då erbjödo sig skepparen Gerhard Ubben och dennes son Johannes, matroserna August och Kristoph Tiedeken samt Järgen Wäken att göra ett försök att med en segelslup rädda de olyckliga. Det var redan sent på eftermiddagen då räddarne gingo ombord och vi med klapne hjertan sågo dem styra ut. Under natten .ommo få af dem, som voro på ön, i sömn. Oupphörligt lyssnade vi om ej männen återkommo och ständigt tänkte man på de skeppsbrutna, hvilka befunno sig mellan bränninga:ne och himlen. Det blef morgon och ändtligen sågo vi slupen återkomma. Sjömännen hade ej lyckats komma till vraket, emedan sjön gick för högt. Vi måste således tillgripa räddningsbå. ten, om vi ville bringa de olyckliga någon hjelp. Men huru skulle vi bete oss? Den låga stranden mellan Bill och byn stod under vatten. Det blef intet annat öfrigt än att bege sig ut från öns sydstrand och att afgå under högvattnet kl, 3 på natten. Dubbelt manskap anskaffades och allt var i beredskap. Stormen saktade något och det lyckades oss att skicka en man till Bill för att, om någon hade räddat sig dit på spillrorna, gifva honom hjelp. Men redan kl. 3 på eftermiddagen blef ett lik drifvet till den hvita dynen, hvilken är belägen 3 timmars väg från lands ningsstället; balar och skeppsspillror drefvo förbi, emot skymningen blef stormen åter häftigare och framemot midnatten stormade det såsom dagen förut. Ett fint regn aflöstes af hageloch snöskurar, våra sjömän förtviflade om att kunna på denna väg uppnå vraket och beslöto att, kosta hvad.det ville; transportera båten öfver det öfversvämmade lägre landet, men dertill måste dagen afvaktas. Andtligen dagades det. Vihörde att menniskor ännu syntes i vrakets master och detta sporrade vår ifver, men tyvärr förgäfves; ty stormens våldsamhet och pg jig höjd tilltogo stundligen så, att det ej var något hopp att uppnå strandningsstället. Men hjelpa ville vi. Tvenne öboer beslöte att begifva sig till Norddeiche för att genors konsul Steinbönner kalla en Emdenerångbåt till sjelp. De anlände dit följande natt och uträtta tärende. Emellertid begåfvo vi oss på 0:: fmorgonen vid dagens inbrott med räddnin 100 till låglandet och skyndade dervid så eEi vi kunde, t; äfven om än ännu gick i; så hade doc stormen något aftagit. Reda ade vi till på ett kort afstånd er vårt n äl, då det blef flod och vi nödgades rädda oss sjelfva och hästarne, efter det vi hade fastgjort båten. De se. dan måndagen utståndna strapatserna, sorgen och nattvakan, hvilken alla öboer gerna hade deltagit uti, måste Ag alldeles försvaga vå a krafter. I trots deraf höll tanken: Det finnes ännu menniskor på vraket, oss ännu uppeoch vi beslöto att med en slup bogsera rädd