Den åtskilnad vi gjort mellan konskription och allmän beväring kallar den ärade insändaren för ordrytteri; ehuru skilnaden visserligen icke ligger i blotta orden, utan i de olika begrepp som insändaren och vi hysa rörande en allmän värnepligt. Vi fortlefva i den tron, att det är tvenne alldeles olika systemer, huru man än må benämna dem, om man kallar alla krigsduglige inom vissa åldersklasser under fanorna för en kortare tids öfning, eller om man genom lottning uttager en viss del inom hvarje åldersklass, men så mycket längre bibehåller dem under fanorna. Äfven om i sednare fallet skyldigheten att i nödfall i kri utgå skulle qvarstå för de icke uttagne, s undslippa de likväl i fred, som är normaltillståndet, all känning af sin krigstjenstskyldighet, hvars hela börda då faller på dem, som genom slumpen blifvit utsedde. Dea ärade insändaren vädjar slutligen till nationalstoltheten: ?Vi hafva nyss slagit verlden med undran, då vi lugnt och med sans tillvägabragt en stor reform; skulle vi då intagas af fruktan för något, som Norge, som Danmark, de tvenne fria brödrafolken, åvägabragt, och som hela Europa måst använda, emedan alla andra sätt befunnits omöjliga?. Med anledning häraf måste vi ännu en gång erinra, att det ej i hela Europa finnes något land, som underhåller en stående krigsmakt på 1 procent af befolkningen, samt derutöfver en nästan lika stor konskriptionsarm; hvarken Norge eller Danmark hafva någon stående armå, hvarföre de måst taga sin tillflykt till konskriptionen. Men vi, som underhålla en sådan armå, kunna utan fara nöja oss med den kortare öfning, som är en följd af bevärings-idns tillämpande. Våra åsigter äro så vidt skilda från den ärade insändarens, att de svårligen syras kunna bringas till någon öfverensstämmelse. Insändaren anser sig icke kunna gå i fält, med mindre hvarje krigare är fullkomligt utbildad i tjenstens alla grenar, hvilket äfven skulle hafva sin riktighet, om det gällde att sända våra soldater till Alier, Kina, Anam och Mexiko, såsom de ranska. Vi deremot tro, att detta, om blott en del är väl öfvad, är mindre behöfligt för en -försvarsarmå, som har så verksamt stöd i terrängen, befästningskonsten och landtstormen, äfvensom att det medför allt för stora uppoffringar för nationen, både i ekonomiskt och personligt hänseende. Insändaren tror sig kunna försvara Sverge med allenast 50,000 man. Vi anse detta så mycket otillräckligare och farligare, som enligt det kongl. förslaget hvarken detidefä samlade ersättningsmanskapet , ej eller den påräknade landtstormen skvlle hafva den ringaste öfning. Insändaren finner ej orättvisan deri,, att en :sjettedel af den manliga befolkningen som genom slumpen uttages, utan hittills kän ersättning, underkastes 107 dagars öfning och 4 år i rad drages från sitt vanliga yrke just vid den ålder, då det gäller att derinom söka bereda sig en framtid, och detta då alla öfriga medborgare under fredstid, i normaltillståndet, undslippa all slags öfning. Videremot anse detta så mycket obilligare, som den indelte soldaten, hvilken blott underkastas 84 dygns rekrytbildning, sedermera har sin framtid betryggad, då beväringssoldaten får intet; obilligheten ökas ytterligare derigenom, att bland de 20,000 approberade beväringarne först 5000 man få friköpa sig samt sedermera sådane som dragit dålig lott få byta med dem, son dragit bättre (naturligtvis mot kontant erkänsla) — hvarigenom hela bördan faller på de alldra fattigaste, utan att armn derigenom fått de bästa soldatämnena. Vi tro näppeligen, att svenska nationen någonsin får så praktiskt förstånd?, att den kan besegra sin Pfördom? mot det orättvisa och obilliga i ett sådant förfarande. Regeringen tyckes sjelf, genom att medgifva friköpningsrätt till yttersta utsträckning, hafva insett det svåra öde beväringssoldaterna gå till möte. Mycket vöre visserligen ännu att säga om detta vigtigå ämne. Men då vi redan förut temligen vidlyftigt tedogjort för våra åsigter; hvilka få gälla för hvad de kunna, må vi här sluta. Den förebråelse, som af den ärade insändaren blifvit rigtad mot vårt dåliga sätt att läsa krigshistorien, fördraga vi med lugn. I det vi till sist salutera för en motståndare, hvilkens ädla syftemål det är omöjligt att misskänna, afsluta vi vårt uttalande för denna gång med ett fullständigt instämmande i den af honom uttryckta förhoppningen att det rätta, det sannt förnuftiga skall och måste segra. Armen. K. M:t har under den 13 innevarande månad, uppå derom gjord ansökning, beviljat geoerallöjtnanten i armån, C. F. Me ijer afsked ur krigstjensten. M.i har vid dan 4172 nnnavarnanda månad