Aftonbladet – 22 februari 1866, sida 1

verkan de kunna haiva, samt för-att icke rubba det iutryck de möjligtvis förmått å-tadkomma genom en omedelbar kritik. I en så vigtig fråga som denna böra skälen noga vägas för och emot, och det kan således aldrig vara nyttigt att undertrycka någons åsigt. Den ärade insändaren uppträder för att försvara den kongl. propositionens af oss i flera vigtiga punkter ogillade förslag, särdeles beträffande uttagande af blott en mindre del af beväringen, den orättvisa och oändamålsenliga grunden för uttagningen, den ringa styrka armån derigenom skulle erhålla, det krossande slag som dymedelst skulle tillfogas nationaloeväpningen, samt i allmänhet det alltför tvära och brådstörtade i de föreslagna åtgärderna, hvilket icke synes förenligt med den lugna utvecklingsgång, som isynnerhet militära institutioner böra hafva. Insändaren börjar med att skildra de år 1811 på flera ställen i Sverge bland de konskriberade inträffande oroligheterna, såsom härledande sig från den skräck landtvärnets olyckliga öde 18038 hade ingifvit. Detta må nu väl till en del vara riktigt. Men att hufvudskälet dertill var den orättvisa grunden för uttagnivgen, nemligen lottningen, hvarigenom åtskilliga underkastades en börda, som de flesta undsluppo, torde dock vara en historisk sanning, som ej kan jäfvas, och hvars riktighet föröfrigt bäst bevisas deraf, att följande år, då allmänna beväringen inrättades, ej något spår till missnöje förnams.. Insändaren nämner vidare om de sträfs vanden att höja soldatens individualitet, som på sednare tider härstädes blifvit gjorda, eller kanhända rätt re åsyftade och uttalade. Mera än de flesta erkänna vi dessa sträfvandens nödvändighet. Men vi betvifla högeligen deras framgång, så länge den nuvarande, i sin praktiska tillämpning åtminstone styfva rekrytbildningen bibehålles, hvilken verkligen mera går ut på ait förqväfva sjelfkänslan hos. individen, än stärka den; vi betvifla framgången, så länge möjligheten att få prygel qvarstår, oaktadt ständernas upprepade anhällan om det vanärande straffets afskaffande; vi betvifla den, så läxge ingen utsigt till officersbefordran förefinnes; vi betvifla den, så länge i allmänhet den inrotade oviljan emot all slags sjelfständighet, eom just för kriget är så oumbärlig samt visst icke stridande mot sapmn disciplin, är ett utmärkande drag hos det rådande systemet, hvilket fortplantar sig uppifrån och nedåt. Man har visserligen på sednare tider mycket ifrat för den franska lättheten, intelligensen och sjelfhandlingen; men för enhvar, som praktiskt gjort försök i den riktningen, har militärlagarnes snörlif genast strängt blifvit åtdraget. Med anledning af vår erinran om det gynnsamma resultatet af beväringens sammanslående med stammen vid Axevalla 1849, omnämner ingändaren, som äsåg försöket, sin vemodiga stämning, då han fsnn att beväringsynglingarne kunde så litet?. Vi vilja för ingen de! bestrida tillvaron af en sådan känsia samt att den kunnat ha någon grund. Men det är en stor skilnad mellan då och nu, emedan. beväringen då blott exercerade 12 dygn, då den nu gör dei 30. Emellertid är det mycket säkert, att icke alla betydande militärpersoner delade den nyssnämnda vemodiga stämningen. Ty dåvarande generalbefälhafvaren i tredje militärdistriktet, general Löwenhielm — som visst icke kunde beskyllas för någon kärlek till nyhetemakeri, men på sin tid ansågs såsom en stor militärauktoritet — var särdeles belåten med resultatet. Må i det hänseendet tillåtas oss införa några delar af en skrifvelse, som han följande år afgaf till redaktionen för krigsvetenskapsakademiens tidskrift, och hvilken derstädes finnes införd. Meningen med försöken var att utröna huruvida på den korta tid af 12 öfningsdagar genom beväringsmanskapets förening med stamtruppen någon högre taktisk färdighet kunde af det förra vinDAS. ...s Enligt nådig befallning tältade beväringsmanskapet från första dagen gemensamt med stammen, och monitörsmetoden antogs och utfördes sålunda, att hvarja stamsoldat hade en eller flera skyddslingar af beväringen, från hvilka han snart sagdt både natt och dag var oskiljaktig. Instruktionen fortgick sända äfven p hvilotimmerne, oeh stammanskapet lifvades snert af en lika ädel, som nyttig täflan att bibringa hvar en sin beväriogsynogling den högsta möjliga användbarhet. Med glädje och förundran åsåg jag de o!örväntade framsteg, våra i början häpne och ovane stamsoldater gjorde i intellektuella meddelanden, och jag är af den fulla öfvertygelse, att denpa metod, klokt och verksamt bevakad af befälet, säkrast förer till målet: bastig bildning af beväringskarlen...... På det hela taget synes årets omalgameringsförsök vara en särdeles lycklig id för att ernå målet. Under de 41 är jag tjenat har jeg hos oss aldrig sett så ihärdig flit, allmänt, säväl af befäl, underbeföl, stam och beväring, samfäldt använd till ett gemensamt ändamål. Men hvar och en fattade djupt betydelsen af försöket och visste att det i hög grad låg konungen om bjerBeväringsynelingarne höjdes i egna ögon genom det faderliga kamratekapet med stammanskapet. Detta stegrade sin sfjelfkänsla vid det oväntade gego, det såg sig kunna göra; ty märkrärdigt utvecklade sig, dag för dag, soldaternas insiruktionsförmåga under dessa läger...... Beväringsbataljonerna å Axevall deltogo aktivt i fältmanövern den 13 och 14 Juli, hvilket bevisar att de verkligen di förvärfvat en viss grad af manöverfärdighet, och Elfsborgs föltbataljoner verkställde den 17 Juli vid Frjsta eo ganska vacker manöver...... Jag tror att amalgameringssystemet är godt oc nyttigt; att beväringen derpå oändligen vinner; att stamtruppen, om den förlorar t. ex. i mannel färdighet med geväret, deremot betydligt vinner i intellektuelt hänseende, och att det förra lätt kunde hjelpas, om de vanliga rtegementsmötena af t. ex. 12 :ygn på stället, så fördelades, att stammen iöret hade 5 dvena resementsmöte. så