Aftonbladet – 21 februari 1866, sida 2

cke är något dåligt tecken för en tankes saning, att den varmt omfattas af ungdomen, li-!3 asom icke heller för ungdomen; att den kan hfva varm för stora tankar. Ty hos ett folks mgdom är det ju som framtidens tankar först kola 1 fva, om folket sjelft skall hafva någon ramtid? Fosterlandskärlekens heliga eld skall uUdrig uppflamma, kan ej genom lifvet underållas, om ej bränslet dertill samlas redan i unglomen. Under det praktiska brödarbetet blir ej id dertill! Men förhåller det sig så, då är detl;, ck icke blott en rätt, utan en pligt för ett lands ngdom, att flitigt öfva sig äfven i tanken på ls osterlandet, att i tid tänka på allmänna frågor ch främst på sådana, hvilkas lösning framtiden ned oblidkeligt allvar just af dem skall fordra. lyckligt derföre det folk, hvars ungdom ej i ina tankar städse förer med sig fosterlandet, olyckligt det folk, som icke eger någon student politik! Dess framtid besträlas icke at ärans och frihetens sol, dess framtids bana leder till den döda håglöshetens ragnarök, dess framtid omtöcknas af den nationella förintelsens dunkla; natt! Just häri ligger förklaringsgrunden till det kända faktum, att universiteters betydelse aldrig stannat endast vid den vetenskapliga, utan alltjemt också varit politisk. Upsala universitets grundläggande bidrog icke litet att möjliggöra Gustaf Wasas verk att göra Sverge svenskt samt att sedan bibehålla det protestantiskt. Utan Lunds uriversitet hade Skåne kanske aldrig blifvit fullt svenskt. Kristianias universitet är samtidigt med Norges politiska pånyttfödelse. Köpenhamns universitet är och blir det säkraste värnet för danskheten i Danmark. Och slutlien! Utan närheten emellan universiteterna i köpenhamn och Lund, skulle det töfvat vida längre, innan skandinavismen väckts till lif. Och den tanken skulle icke hafva hunnit så rotfästa sig att den kunnat bestå i den orkan, som, i trots deraf, skakat Norden och i den nordiska stammen nyss bortryckte en ädel gren att öfverlemnas åt ;irämmande eröfrares ympningsförsök. Nu har sjelfva stormen tjenat till dess befästande; och denna storm, likasom så mången annan, har ej rasat förgäfves, när den rehsat luften, och orm den tjenar till varning för framtiden, om den gifver verklighet åt den förutvarande mera lösliga känslan. Ännu är blott ett: eller annat rå bräckt på Nordens mäktiga drak-: skepp. Skrofvet håller dock tillsammans. Och l. allt beror deraf, om besättningen ännu har mod i bröstet, om den af glokan något lärt, om den I skall förstå, att disciplin och sammanhållning äro oundgängliga. I folkens lif likasom i den enskildes gäller det att städse hafva tankens och handlingens kraft riktad på de stora verkligheterna; att den enskildes framgång beror af insigten i och aktningen för verkligheten; att den, som ej tillsluter ögonen för faran, utan med fast mod handlar efter de stora verkligheterna i menniskolifvets stora och eviga lagar, han består; men att den som vekligt öfverlemnar allt åt slumpen eller åt : ett sjelfförgudande drömmeri, han blir krossad ij. verldsmaskineriet. Så är det ock med folken. l Vilja de bestå, måste de akta på tidens tecken och handla derefter. Eljest skola de förgås; ty försynen bidar icke, utan väljer snart för sina eviga ändamål bättre redskap. — Derföre är det ock nu för svenska folket ett vigtigt spörsmål: : Hvad hafva vi kunnat lära af Danmarks: strid med Tyskland? Jo! Vi hafva bort lära, att våldet och styrkans makt lefver nu, likasom fordom, ätt plundringsoch eröfringspolitiken ännu kan fira mången segerfest, att nutidens lättare förbindelsemedel jemförelsevis öka den starkes öfvervigt, att samma framsteg, som göra större älden mera möjliga, också göra dem mera nödvändiga, att blotta traktater och folkrätt ej alltid göra tillfyllest, att Europa endakt i det fal: let vill göra uppoffringar för att hejda orättvisan, om oförrätten drabbar folk, som för den europeiska jemnvigten och odlingen tynga något i vågskälen, samt att det af alla dessa verkligheter blifvit en oundviklig nödvändighet för de små nationaliteterna att se sig om, huru de skola kunna förstärka sig och att sammarnsluta sig med befryndade beståndsdelar. Och huru förhåller det sig härutinnan med de nordiska folken? Har icke erfarenheten bort lära oss, att vi hvar för sig kunna blifva öfverväldigade? Det vore icke så, om vi vore förenade. Finland skulle kanske icke kunnat slitas från Sverges hjerta, om vi ej då varit nödgade till vaktgöring emot Danmark och Norge. Danmark hade icke förlorat Slesvig, om Skandinavien varit en enhet. Sjelfva anfallet hade sannolikt uteblifvit. Ty icke söka tyskarne att rycka Elsass ifrån Frankrike! Och i den fredliga odlingens rike? Måste vi icke här, på samma gång vi rättmätigt äro stolta öfver namn, som lyst i mensklighetens odlingsarbete, ändock veta med oss, att deras glans är delad emellan tre, samt att hvart och ett af dem, taget för sig, icke är nog betydelsefullt för Europa, för att detta omedelbart skall känna den stora förlust, som det utan tvifvel skall göra genom allas deras underere pmm— Dn AA ar ång. g Folken liksom de enskilda personligheterna hafva sina lefnadsuppgifter. De lefva icke blott för att vara till, utan för att utvecklas och verka. Det svenska folket fick en gång sig föresatt en stor uppgift -— den största som något folk — värnandet af mensklighetens religiösa och politiska frihet. Och denna uppgift löstes då med dess blod, änskönt dess materiella tillgångar då voro mindre än nu. Detta svenska folk har ännu qvar en annan, om ock likartad uppgift: den vesterländska odlingens och frihetens försvar mot österns barbari och våld. För att i farans stund kunna blifva sig sjelf värdigt får det visserligen icke försumma vården af sina materiella tillgångar. Tvärtom! Men Sverge får icke glömma, att det materiella ändock aldrig är annat än ett medel, icke ändamål, att pligten måste gå före njutningen, att njutningslystnaden skall frodas hos hvarje folk, som vårdslösar sina stora uppgifter, och att njutningslystnad kan uppfräta nationens lifskraft och skall föröda äfven dess materiella välstånd lika säkert som någonsin krigets brandfackla. Sverge får icke glömma, att det genom sina minnen, sin kraft, sjelfva sitt läge i Skandinaviens midt är kalladt till hegemonien i Norden, till att utan bröders undertryckande föra dem an i striden för folkens sak; att-en stor ställning också medför stora pligter; att dessa pligters vanvårdande skall medföra dess undergång, emedan det då ej längre förtjenar sin tillvaro såsom folk, enär ätandets och vällefnadens uppgifter af oss kunna lösas, vare sig att vi kallas svenskar eller äro — ryssar. — Och så särdeles långt synes det: ej vara ens till ryssnamnet, då man såsom skäl emot skandinavismen på rent allvar får höra: att vi böra akta oss för skandinavismen, emedan — vi då stöta oss med Ryssland?!! Må derföre Norden väl vårda sina minnen! Icke blott de ärorika utan äfven — de nesliga. Må vi af de förra lära oss kraften, af de sednare att undfly skammen. Må vi ej qväfvas af stortalandets braskande med drömbilder, utan lefva i verklighet. Må Sverge bland sina minnen lika litet glömma Fredrikshamn eller Sveaborg, som Litzen eller Narva. Må Danmark aldrig glömma Dannevirke eller Als. Må hela Norden aldrig förgäta det året 1864 och dess varnande lärdomar, samt handla derefter! Då skola snart fläckarne på Nordens vapensköld öfverglänsas af Hugstora daters tecken, af erölrinMSN RAR Se CR TA SUL SERIE NTE AE BETNAT STIAN ann senda dan Olöralb me Hlhaan UA nttan