Aftonbladet – 20 februari 1866, sida 2

nom att erbjuda flera goda råd, denna gång tydligen blandade med mycket deltagande. Han försökte ej att aflocka henne något förtroende, hvilket han visste hade varit lätt nog med en så oerforen ung flicka. Men han ville försöka meddela henne några af de grundsatser, hvafvid han sjelf brukade stödja sig. cDet är svårts, sade han, men småningom skall ni sjelf känna er lyckligare derigenom:4 :: s Nej, det skall jag icke!4 svarade Molly och skakade på hufvudet. Det blir så tråkigt rör jag, så att säga, dödat mitt eget jag och lefver blott för att söka göra som andra och vara som andra vilja hafva mig. Jag kan ej se något slut derpå. Jag kunde så gerna aldrig hafva lefvat. Och den lycka ni talar om — nej, jag kan aldrig mer blifva lycklig! Det låg ett omedvetet djup i hvad hon sade, och Roger visste för ögonblicket ej rätt hvad han skulle svara. Det bästa var att taga upp.den sjuttonårigas försäkran om att hon aldrig mer kunde blifva lycklig. cÅh, så ni talar! Om tio år anser ni kanske denna pröfning helt obetydlig — hvem vet? Ja, den är det kanske också; alla våra jordiska pröfningar skola kanske en gång förekomma oss som småsaker; kanske de förekomma englarne så redan nu. -Men vi äro som vi äro, och den tid ni talar om är icke nu, icke om några dagar, men långt, långt borta. Och vi äro icke enoglar, som kunna trösta öss med att se ändamålet med våra pröfningar.4 Han hade aldrig hört henne säga så mycket på en gång förr, och fast hon ej slog ned ögonen, utan såg på honom som förut, så rodnade hon dock litet, hon visste ej