Aftonbladet – 20 februari 1866, sida 2

en detail, squireos en gros, för att nyttja ett franskt uttryck. Den sednare var uppriktigt ledsen öfver Mollys synbara smärta, och tyckte sig nästan hafva någon skuld deri, såsom den der, hvilken först talade om att mr Gibson möjligen kunde komma att gifta om sig. Mer än en gång sade han till sin hustru: På min ära, önskar jag ej att jag aldrig hade sagt de der olyckliga orden! Kommer du ihåg huru häftigt hon tog vid sig? Det var ju alldeles som en spådom, var det icke? Och hon har varit så blek alltsedan, och jag tror inte heller att hon haft någon riktig aptit sedan den dagen. Jag mäste hädanefter tänka litet mera på hvad jag säger. Visserligen är jag i alla fall öfvertygad att Gibson gör det klokaste han kunde göra, både för hennes och för sin egen skull. Jag sade honom det i går också. Men det gör mig ändå ondt om flickan. Jag önskar jag aldrig hade sagt det ordet! Men det var ju alldeles som en spådom — tycker du icke det?4 Roger försökte på allt sätt att finna rätt på ett klokt och riktigt sätt att fördrifva Mollys nedslagenhet, ty han också, på sitt sätt, beklagade henne hjertligt, den unga flickan, som för hans mors skull sökte bekämpa sin bedröfvelse. Han tyckte att goda grundsatser och ädla föreskrifter genast skulle verka efter önskan. Men de göra det icke alltid, ty det finnes alltid en okänd myckenhet af individuel erfarenhet och känsla hos hvarje menniska, hvars tysta motstånd mot alla goda råd och högre bud ingen annan kan beräkna. Mendet band, som förenade denne Mentor och hans Telemak, blef dock med hvarje dag starare. Han försökte lära henne tänka på något annat änpersonliga intressen och, na