sjelf, började bon blifva orolig öfver mr Kirkpatricks känglor, som hon fruktade skulle djupt såras ar dessa ord. Men detta var ej fallet, åtminstone ej. till utseendet, ty de fina leendet lemnade ej mrs Kirkpatrick: vackra, rosiga läppar, och hon upphörde e en minut att emeka och krama Mollys hän der mellan sina. Lady Cumnor tycktes blifva mer och mer intresserad af Molly, ju längre hon såg på henne, och hennes blick var temligen sta. dig bakom den guldinfattade lorgnetten. Hon började ett dogs förhör med den unge flickan och gjorde en hel del rättframma frågor, som hvarje fruntimmer, i rang underlägset en grefvinna, visst skulle tvekat att göra. eNi är sexton år, tror jag? Nej, jag är sjutton; det var min födelsedag för tre veckor sedan: tSexton eller sjutton, det kommer på ett ut, skulle jag tro. Har ni varit i någon skola? Nej, aldrig. Miss Eyre lärde mig allt hvad jag kan. Bevarst Miss Eyre var er guvernant, förmodar jag? Jag bade icke trott att er far haft råd att hålla en guvernant, Men det vet han naturligtvis bäst sjelf. Utan tvifvel, mylady, svarade Molly, som ej tålde vid många tvifvel om hennes fars klokhet och visdom. Ni säger detta utan tvifvel, som om det föll af sig sjelf att hvar och en skulle veta bäst reda på sina egna affärer! Ni är mycket ung, miss Gibson — mycket ung. Ni skall tänka annorlunda när ni blir så gammal som jag. Och jag antar att ni fått lära musik och franska och geografi och allt hvad tänkas kan, efter ni haft guvernant? Jag har aldrig hört nägot så dår