upptagen af sina tankar att hon ej visste ordet af, förrän hon börde sig sjelf säga: Det vore inte roligt alls — förlåt, mylady, men jag menar att det vore hårdtat taga mig ifrån pappa just under dessa sista månaderna. Jag skallhållaafer?, tillade hon. vändande sig till mrs Kirkpatrick, och med tårar i ögonen lade hon sin hand med hjertligt förtroende i sin blifvande styfmoders — det såg så älskligt och barnsligt ut — jag skall på allt sätt försöka hålla af er och göra ellt hvad jag kan för att glädja er, men tag mig icke bort från pappa de få dagar jag ön får se om honom! rs Kirskpatrick kramade den hand som hvilade i hennes och var hjertligen tocksam för den unga flickans dristighet. Men hon hade ej den ringaste lust att understödja Mollys önskan förr än hon hade fått höra lady Cumnors tanke. Men det var något i Mollys ord, eller i hennes rättframma väsende som roade den förnäma damen mera än retade henne, i det lynne hon nu var. Kanske också hon var trött vid denna silkeslena ödmjukhet som så länge omgifyit on 1 h såg på d on tog upp sin lorgnett och s: e båda kilden mös hon sade: ER Nå, på min ära, lilla fröken, ni är minsann icke blyg! Jo, Clare, ert arbete blir icke så lätt som ni tror! Emellertid är det ganska mycken sanning i hvad hon säger. Det kan ej vara roligt för en nästan fullvuxen flicka alt en styfmoder tränger sig in mellan henne och hennes far, huiu stora fördelar hon också med tiden kan skörda deraf. Molly tyckte nästan att honskulle kunnat omfamna den stränga gamla grefvinnan, för denna åsigt af saken, men trogen sin föresats att tänka blott på andra, ej på sig