Aftonbladet – 17 februari 1866, sida 2

Men i alla fall åldras han och håret grånar. Jag tror nog att han ser bra utändå, men han kommer ej mera att se ung uf, när bäret är grått.4 cÅh! ja, så är det. Han kommer alltid att se bra ut; somliga personer göra det alltid. Och han håller så mycket af dig, mitt söta barn. Molly rodnade och hennes ögon blixtrade. Hon behöfde ej någon försäkran om sin egen faders ömhet för henne, allraminst från detta främmande fruntimmer. Hon blef mycket ond, det kunde hon ej hjelpa, och det var blott med möda hon kunde åter: bålla ett häftigt svar. Du vet icke huru han talar om dig; sin lilla skatt kallar han dig ständigt. Jag är nästan afundsjuk på dig ibland. Molly drog bort sin hand; hon kände sitt hjerta förhärdas. Men hon bet ihop tänderna för att ej säga något och försökte, så godt hon kunde, att vara snäll. Vi skola göra honom så lycklig. Jag är rädd att han har en hel del ledsamheter i sitt hem, men dem skola vi snart få bort. Du måste säga mig, tillade hon då hon såg molnet på Mollys panna, hvad han tycker om och icke tycker om, ty det vet du naturligtvis bäst.4 Mollys ansigte klarnade litet; naturligtvis visste hon det bäst. Hon hade ej så länge älskat sin far och :vskat öfver hans kärlek för att bibehålla den, utan att tro det hon förstod honom bättre än någon annan. Huru han hade kommit att hålla af mrs Kirkpatrick tillröckligt för att gifta ig med henne, var dock en gåta, hvilken Molly omedelbart sköt åt sidan, såsom oförslarlig. cAlla männerX, fortfor mrs Kirkpatrick säfven de bästa och klokaste hafva sina små