Aftonbladet – 17 februari 1866, sida 2

fördomar, Jag har kännt många, som aldrig förlåtit att man lemrat en dörr öppen, slagit en tekopp så full att teet runnit öfver på tefatet, eller satt på sig en schal med snibbarne på sned. Jag, fortfor hon hviskande, jag vet ett hus dit aldrig lord Hollingford någonsin blir bjuden mera, derföre att han icke torkade af sina skor på begge mattorna i förstugan! Nu skall 1 säga mig hvilka dylika småsaker, som misshaga din far, så skall jag visst försöka undvika dem. Du får lof att bli min lilla vän och -hjelparinna i att sörje för hans trefnad. Det skall bli mig ett sådant nöje att uppfylla hans minsta önskningar. Också i min klädsel — hvilka färger tycker han mest om? Jag vill göra allt hvad som står i min makt, för att vara honom till nöjes. Allt detta var ju förträffligt och Molly var mycket belåten dermed. Hon började tänka att hennes far, när allt kom omkring, kanske gjort ett lyckligt val, och att hon, om hon kunde göra något för den nya sällhetens bestånd, ej borde undandraga sig det. Hon försökte de före samvetsgrannt att draga sig till minnes alla mr Gibsons vanor och önskningar, att uttänka hvad som mest syntes förtreta eller besvära honom inom hus. Jag tror, sade hon, att pappa icke är så särdeles noga i mycket; men det som han minst af allt tycker om, är visst att middagen ej är färdig i rättan tid, då han kommer hem. Han har ofta varit långt borta på sjukbesök, ser ni, och skall kanske strax ut igen, så att han har blott en half eller fjerdedels timma för att äta sin middag. Tack, min egen älskling! Punktlighet, således. Ja det är en stor sak i ett hushåll. Det var också hvad jag mest sökte