Aftonbladet – 15 februari 1866, sida 2

nandling vara menniskorna en föresyn, så ftigt, så hetsigt uppträder mot hvarje örslag, som har till ändamål samhällets ortskridande i odling och välmåga. Det ir icke utan en viss indignation man ser, huru ståndet fult grimaserar mot ellt framitskridande. När man ligger i själtåget höfves det att med ödmjukhet och resignation böja sig för hvad oundvikligt är och icke bjuda till att spjerna emot udden. Det finns en konst att äfven kunna dö värdigt. Det högvördiga ståndet tyckes ej känna denna konst; annars hade man väl förskonats från att se alla dessa anfäktelser och nervösa ryckningar, med hvilka ståndet nu så rikligen serverar. Huru bar ståndet sig åt vid representationsfråoans afgörande? Det visade tänderna mot ett helt folk, som icke visste, om det skulle 1e eller harmas öfver dessa mindre passande, obäkliga attityder. -Huru har det behandlat qvinnans och barnens rätt — dessa humanitetsfrågor, som stå vid dörren och icke låta afvisa sig? Huru sorglustigt har det icke nu sedpast framträdt på rännarebanan vid behandlingen af franska traktaten? Att statsekonomi och teologi äro skilda saker, det vet hvar man, och ståndets anseende skulle sannerliven icke ha lidit, om det i en sådan fråga hade förklarat sig sakna nödiga insigter. — Presteståndets sortie är i mer än ett afseende tragisk; och svenska folket har verkligen skäl att tacka Gud, som befriar det från högvördiga ståndets målsmanskap; det skall säkert icke heller utan många och djupa tacksamhetsbetygelser åt kyrkan återlemna dess långlån.? ROTOR