Aftonbladet – 15 februari 1866, sida 1

äBah! Däårskaper! Lord Cumnor har rekommenderat er till sina grannar och underhafvande och han skulle ej tycka om att de fingo något obehag deraf. Mr Gibson inser det strax. Han är en förståndig man, eljest vore han icke vår läkare. Nä, hvad skall det blifva af er egen dotter? Ar det atgjordt ännu? Nej. I går var tiden så knapp, och då man är upprörd, har man så svårt att tänka riktigt på allt. Cyntia är snart aderton år, gammal nog för att söka sig plats som guvernant, om hon önskar det, men det tror jag ej. Han är så god och ädelmodig.? Godt; jag måste gifva er tid i dag att ordna alla sådana saker. Förstör ej den dyrbara tiden med känslopjunk, det äro ni för gamla till. Laga att ni förstå hvar andra rätt bara; det ha ni godt utaf i längden.? De förlofvade försökte således att förstå hvarandra rätt i ett eller två fall. Till m:s Kirkpatricks stora missräkning, föll det aldrig mr Gibson in att hon kunde uppsäga sina elever förrän vid årets slut. Ehura han ej visste hvar han skulle göra af Molly tills hon kunde blifva beskyddad af sin an: dra mor, och ehuru hans husliga bekym-: mer och obehag plågade honom mer än nägonsin, var han alltför hederlig för att vilja öfvertala mrs Kirkpatrick att för hans skull göra något, som ej var rätt, eller sluta sin skola en enda vecka förr än hon var berättigad dertill. Hen förestod ej ens buru lätt det skulle varit att öfvertala henne, och med all sin instätllsamhet kunde hon knappt få honom att yrka på bröllop till hösten. Jag kan ej beekrifva?, sade han, ?hvil: ken trefnad och hvilken lättnad det skall blifva för mig, när du en gång är min buBITU, Hyscintha, herrskarinna i mitt hus, moder och beskyddarinna för min lilla Mor men jag ville ej tör någonting i verl den bryta någon förbindelse som du föru åtogit dig. Det vore icke rätt. PTack, min egen, älskade vän. Så god