Aftonbladet – 14 februari 1866, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Förvexlade helgon. Domkyrkan i Nanc eger bland andra religiösa skatter tvenne hufvudskallar af helgonen S:t Mansuy och S:t Gerard, begge f. d. biskopar i Toul och högeligen berömda för sina mirakler. De tvenne bufvudena hvilade i broderlig endrägt i samma glasltåda, och hvartdera var försedt med en skrifven namnsedel. Förmodligen hade dessa namnsedlar lossnat med tiden, och då en af förevisarne af relikerna handskades något oförsigtigt med lådan, och dervid kom att släppa den i golfvet, föllo namnsedlarne af och hufvudena rullade om hvarandra. Hvilket var nu S:t Gerards och hvilket S:t Mansuys? Här voro goda råd dyra, ty det gick ju ej an att välja blindt, mindre för den yttersta dagens skull, ty på densamma igenfinner väl hvar och en sitt hufvud utan några påskrifter, utan med afseende på att de fromma troende, som begagna S:t Mansny såsom helgon mot fallandesjuka och kramp, men S:t Gerard emot blodgång och invärtes sjukdomar, kunde blifva utsatta för att vända sig till ett orätt helgon. Lyckligtvis trädde vetenskapen i religionens tjenst, och den sednare försmådde icke att begagna sig af den förras bistånd. Biskopen i Nancy, msgr Lavigerie, vände sig till etnologer, professor Godron, som kan läsa nationaliteten på ufvudskallarne, om de än äro aldrig så gamla och förmultnade. Professorn förklarade genast att en af skallarne var af galliskt ursprung, under det den andra, hvars form var ganska egendomlig, tillhörde en annan folkstam. Då man nu visste, att S:t Gerard var af gallisk härkomst, under det hans kollega i helgonståndet var skotte, var tviflet dermed löst, och man utskref genast nya namnsedlar, hvilka med behörig fasthet vidfogades skallarne. Den lärde professorns salomoniska dom bekräftades ytterligare af flera troende, hvilka intygade, att hufvudet med de fyra tänderna i överkäken alltid ansetts för det skottska helgonets. De två relikerna kunna nu åter göra tjenst utan fara att förvexlas. — Stora sjöormen i Öljaren. Ur svenska Jägareförbundets nya Tidskrift.) Hösten 1863 åkte jug med en skjutsbonde förbi sjön Öljaren, hvilken genom en å faller ut i Hjelmaren. Med ögonen på sjön frågade jag min körsven, om den var fiskrik. A ja, blef svaret, och så fins der en stor hafsorm.? — Hvaba, hafsorm i Oljaren, omöjligt! — Joo, jag har sjelf sett honom. Han hade hufvud och ögon som en stor häst. långa öron, som han slängde med, och kroppen var väl tjugo alnar lång, om ej mera. Jag var helt nära stranden, när han samm i lugn sjö, och jag såg hufvudet, som han ofta vände åt mig, mycket tydligt och alla bugterna af kroppen, som följde efteråt med, så att herrmn kan fullkomligt tro mig.? — Detta var dock en svår uppgift för mitt skeptiska sinnelag, och jag försökte öfvertyga mannen, att när ett timmer eller dylikt flyter, så kan vågsqvalpet komma en att tro sig se rörelse och bugter såsom på en orm Kropp: Hvad hufvudet och öronen beträffar, så fick han lof att låta mig tro så mycket jag ville. — Ja, vars, men se, det är ändå sannt; Grannas Lars Erik sågen han med, och då vi hvisslade vände han hufvudet två gånger och sprutade vatten, och det gör väl inte en stock heller, och sedan samm han mycket fortare tvärt öfver sjöviken. — Jag funderade länge på min körsvens tvärsäkra uppgifter; tänkte på en Hjelmaremal eller någon annan dylik fisk, men slutsatsen blef, att min eljest mycket förståndige körsven var utrustad med en nog stark fantasi oeh troligen nyligen hört talas om stora hafsormen. Året derpå reste. jag samma väg. fick samma körsven och kom ihåg hans historia. — Nå, har du sett din sjöerm sedan? — Håhå, nu vet jag hvad det var.? — Nå — Jo, ser herm, det var en elgko med två kalfvar, som samm efter henne, hon gick iland sedan vid Seby hage. der de settna; men se, inte var det någon stock, inte.? — Förklaringen var god och tillräcklig, och månne ej den stora hafsormen ide norska fjordarna kan låta förklara sig på samma sätt — Fiske och jagt på en gång. I Uadenäs sam ing af Skara stift ligger en fiskrik, liten sjö, kallad Bocksjön. Då en fiskare häromdagen i nämnde sjö varit nog lycklig att fiska upp en ädda, som vägde omkring 18 X, kastade han denna. som ännu var lefvande, vid en gärdegsgård, medan han ordnade och hoplade sina fiskredskap. Han var knappt bortgången, förrän en ung räf kom smygandes på andra sidan gärdesgården och hade förmodligen väder af fäddans närvaro. Michel stannade der gäddan låg och jorde sina slingringar, och, lifvad af hoppet att. smörja sig med fisk, stack han sin ena tass in genom en öppning genom gärdesgården, i tanka att fiska till sig gäddan, men denna, inseende sin vådliga belägenhet och troligen förargad öfver en så bristande grannlagenhet, högg fast i den framräckua tassen med sitt hvassa gap, så att Mickel omöjligen kunde rycka sig lös derifrån. När nu fiskaren kom dit, blef han icke litet öfverraskad, och lyckades att snart ge den förtviflade Mickel dödsslaget, och fick således oförmodadt ett långt större byte än han väntat. sig. (0. P.)