Aftonbladet – 14 februari 1866, sida 2

Han försökte att öfvertyga mig derom.? Kiselstenarne började åter rulla omkring Roger hade ännu icke funnit den rätta trå den. Men på en gång såg han upp oct sade: Jag vill berätta er något om en ung flicka som jag kände. Hennes mor dog nä hon var sexton år -den äldsta af mångt syskon. Från denna tid — hennes sköna ste ungdomsår — uppoffrade hon sig hel och hället för sin far, först som en tröstande vän, sedan som hans sällskapsvän, sekrete rare — hvad ni vill. Han var en mar med vidsträckta affärer och då han kon hem, var det ofta blott för attförbereda nä sta dags arbete. Harritt var alltid till hands färdig att hjelpa honom, att tala eller hör: på. Så fortfor det i åtta eller tio år ac då gifte sig hennes far på nytt med e! qvinna, icke många år äldre än Harriet sjelf Näväl — de äro allesammans de lyckligast menniskor jag känner — ni skulle icke trot det, eller huru ?? Hon hörde hvad han sade, men hade icke mod att svara. Likväl var honintres serad i denna lilla berättelse om Harriet. en flicka; som varit så mycket för sin far, mycket mer än Molly någonsin kunnat vara för mr Gibson. Huru kom det sig?? suckade hon slut ligen. Harriet tänkte på sin fars lycka, innan hon tänkte på sin egen, svarade Roger mec en viss stränghet. Molly behöfde väl den törebråelse, som låg i dessa ord. Hon bör jade åter gråta, men icke så häftigt som nyss. Om det vore för pappas lycka...? ?Han tror det sjelf emellertid. Hvad n än tänker derom, så försök åtminstone at bidraga dertill. Han kan ej vara mycke