Aftonbladet – 14 februari 1866, sida 2

trött att hon ej ens förmådde säga huru gerna hon hade stannat qvar der hon var, om han blott velat lemna henne. Hon var så trött att hon nära nog stupat öfver en trädrot, som stack upp på gäångstigen. Han såg det genast och tog hennes hand för att hindra heune från att falla. Han höll hen nes hand qvar i sin, ännu sedan de kommit på jemn väg, der ej något hinder, som det nyssnämnda, kunde finnas. Men, underligt nog, detta lilla bevis på trötthet och svaghet rörde honom vida mer än allt hvad hon sagt eller kunnat säga, och han kände sig varm om hjertat och längtade att få säga henne något vänligt, hjertligt ord till tröst innan de skildes, innan deras förtroliga ensamhet skulle försmälta i det dagliga familjelifvet. Han visste dock ej hvad han skulle säga. Ni har säkert ansett mig hård och känslolös, sade han slutligen, då de voro nästan utanför glasdörrerne till förmaket, men jag har alltid så svårt att uttrycka mina tankar; jag börjar allt:s att filosofera — men jag försäkrar att det gör mig ondt att se er så ledsen. Ja, det gör det verkligen — men jag kan ju ej på något sätt hjelpa er; jag kan blott känna deltagande för er, men det är knappt värdt att tala om, ty det är ej till någon nytta. Men kom ihåg huru ledsen jag är öfver detta! Jag skall ofta tänka på er, ehuru det nog är bäst att icke tsla mera derom ? Jag vet nog att ni hyser ueltsgande för mig, sade hon knappt hörbart, i det hon skyndade in och upp på sitt eget rum. Rover, gick genast in till sin mor, som satt vid frukostborr et, men utan aut äta och sä missnöjd som hon någonsin kunde blifva ötver sin unga väninnus brist på punktlighet, Hon hade nemligen hört att mr Gib