mA rr rr AA 6 VIRATYGAGMEA IT TISPRJ MTG AGIIIR fn R. H. Lundgren. Tvenne andra pojkar, som lifvit anklagade för att ha deltagit i dufvostölderna, nemligen en skomakarlärling vid namn Ljungberg, som uppgafs ha arbetat hos skomakarmästaren Unge, samt en plåtslageriarbetare vid namn Zetterqvist hade ej med kallelse kunnat anträffas. A kärande sidan tillstädeskommo skräddaremästaren Wennersten, litografeleven Carlsson ; men konstförvandten Hultgren och ynglingen Emil Sjösten, från hvilka dufvor ätven blifvit stulna, hade icke heller med kallelse anträffats, hvarjemte källarmästaren M. C. Duner samt arbetskarlarne Joh. Lundqvist och AugAndersson, som tillhandlat sig de stulna fjäderfäna, på kallelse voro närvarande. Ynglingen Lundgren, hörd öfver sina lefnadsöden, uppgaf sig vara född här i Stockholm i Jacobs fö samling 1848, och var nu i lära hos tenngju aren F. Å. Santesson. På fråga om den tilltalade ännu begått Herrans heliga nattvard, lemnade han det svar, att han nu bereddes der: till, hvilket föranledde rättens ordförande att allvanligt förehålla Lundgren hans brottsliga beteende. Målsegandena fingo härefter berätta huru de förlorat sina dufvor, och uppgaf till en början eleven Carisson, att han som bor i huset n:o44, der han i ett dufslag haft 18 stycken, en morgon funnit dufslaget tomt och den låsta dörren dertill uppbruten. Tjufvarne hade tagit alla dufvorna med undaniag af några små ungar, som nyss blifvit utkläckta. Tillfrågad hvad värde han vilie åsätta sina dufvor, förklarade han sig under förhandenvarande förhållan en ej vilja värdera dem högre än till 50 öre stycket. Han hade fått igen 15 stycken på det sätt, att 2 flugit hem af sig sjeltva, 9 hade han fått tillbaka hos Wen nersten och 5 hos Duner. Hr Wennersten fick härefter redogöra för sina dutvor och berättade, att hos honom samtidigt som hos Carlsson blifvit stulna 15 stycken. Han åsatte dem endast ett värde af 25 öre. Afven han hade återfått alla sina dufvor. En hade flugit hem sjelf, en hade han fått tillbaka af Duner och de öfriga af arbetskarlen Lundqvist. Om sättet, hvarpå dufvorna kommit i den sistnämndes ego, uppgaf Lundqvist, derom hörd, att skomakarlärlingen Ljungberg kommit till honom, hvilken var anställd på Hartmans bryggeri, samt velat byta bort 23 dufvor, som han haft med sig, för 2 par som Lundqvist hade och som var af ädlare slag. Dagen efter denna affärs uppgörande hade L. observerat ett af hr Wennersten i Dagbladet infördt tillkännagifvande om att dufvor blifvit stulna från honom, då Lundqvist, som vid bytet sökt göra sig underrättad om Ljungbergs åtkomst till dufvorua, men dervid förts bakom ljuset, misstänktatt deras åtkomst ej var ärlig, hvarföre han genast anmälde förhållandet för Wennersten och Carlsson, hvilka på nämnde sätt återfingo de stulna djuren. Hos ynglingarne Hultgren och Sjösten, boende i huset n:o 60 Norrlandsgatan, hade äfven 9 dufvor blifvit stulna. En lång ransakning följde härefter med Lundberg, som mycket omständligt och som det syntes fullkomligt sanningsenligt berättade huru dufvostölderna tillgått. Deraf inhemtades, att skumakarlärlingen Ljungberg hvilken äfven var en stor licbhaber af dufvor, varit den som föröfvat stölderna. Lundberg hade bara följt med för sällskaps skull, men hvarken deltagit i inbrotten uti dufslagen, ej heller i sjelfva stölderna, af hvilka han icke haft någon fördel, ty Ljungberg hade af de penningar han bekommit för de sälda dufvorna ej lemnat Lundberg mer än 50 öre. Hela Lundbergs berättelse förrådde den största enfald, på samma gång den ådagalade den mest oförställda, alla andra intressen och tankar uppslukande kärlek till de små oskyldiga djuren. Han tycktes ej ha klart för sig, att Ljungbergs olofliga tillgrepp varit förenadt med bHägon fara för honom sjelf, och hans enfald var sa stor, att ordföranden slutligen fann sig föranlåten att yttra, att det sannolikt ej stod rätt till med gossen Lundbergs förstånd. Hr Santesson, hvilken under förhöret kommit tillstädes, bekräftade detta, upplysande att gossen ibland var mycket besynnerlig samt af onda kamrater lätt förleddes till hvad som helst. På fråga huru gossens virrighet egentligen uppenbarat sig, upplyste hr Santesson, att han ibland visat sådan ledsnad vid lifvet, att han sagt sig skola förkorta detsamma. Han plågades dessntom ofta af hufvudvärk och led af något bröstlidande. Ordf. Hur kommer det till, att du velat ta lifvet af dig? L. Jag skall tänka efter! (Funderar en stund.) Jo, det var tör dufvornas skull. Jag är galen i dem! Ordf. Hvad vill det säga, att du är galen i dufvorna? L. Jo, jag tycker så mycket om dem! Lundgren berättade härefter under det att tårarne stodo honom i ögonen, att han tillsammans med Zetterqvist haft en hel hop egna dufvor. men dels hade dessa flugit bort, dels hade man tagit dem ifrån honom, och han hade tänkt så mycket på sina dutvor och sörjt öfver förlusten at dem, att han ibland varit ledsen vid lifvet. Han hade brnkat tillbringa sina söndagar hos dulvorna i dutslaget och matat dem, och detta hade varit hans enda nöje. Sanningen häraf bekräftades af hr Santesson, som intygade att Lundgren till och med användt hälften af sin veckopenning eller 3 rdr i veckan på dufvarna. För inhemtande af åtskilliga upplysningar om Lundgrens sinnesbeskaffenhet m. m. samt för att få reda på den verkliga duftjufven, som synes vara Ljungberg, hvilken, efter att ha läst Wennerstens tillkännagifvande i Dagbladet, skulle yttrat till Lundgren: ?Nu har Wennersten satt in en annons, och nu får jag lof att sälja dufvorna samt knalla mig i väg, samt äfven Zetterqvists efterspanande, hvilken enligt Lundgrens utsago skulle gått in vid gardet, för att söka undandraga sig straffet för dufvostölderna, uppsköts målet, och fick gossen Lundgren åtfölja hr Santesson hem, sedan denne förklarat, atc han fortfarande ville behålla honom i sin kondition. — Nytt sätt att skafa sig garderob. En häktad yngre karl, tapetserareleven C. O. Sjögren, som äfven varit anställd i bryggarlära samt derföre kallat sig bryggmästare, undergick i går ransakning å rådhusrättens 3:dje afdelning. Af den berättelse han afgaf om sina lefnadsöden inhemtades, att han var en äfventyrare, som bland annat i Köpenhamn undergått bestraffning för stöld. Han hade på ett ganska fiffigt sätt sökt skaffa sig ny garderob; men nöjet att sprätta i eleganta kläder blef ej långvarigt. Först hade han gått till en i huset n:r J4 Stora Nygatan belägen skräddarbutik, som eges af hr Lindqvist, oci! sedan Sjögren, hvilken var obekant för hr Lindqvist, protvat en rock och kommit öfverens om priset derå, hade han bedt, att en gosse skulle följa med honom hem och få betaldt. Kommen till huset n:r 47 Westerlånggatan, hade Sjö gren bedt gossen stanna nedanför porten, medan nan gick upp efter penningar. Gossen stod der en stund och väntade, men Sjögren, som i bu tiken haft den försigtigheten att ta rocken på sig, praktiserade sig genom husets port åt Prest: gatan sina färde. Pa liknande sätt hade han af skräddarratistaren Westerdahl, som har sin butik i huset n:r 52 Druttninggatan, åtkommit ett par byxor oeh en väst. En gosse hade här äfven åtföljt honom till hans uppgifna bostad. samma hus vid Westerlånggatan. Denna gång hade Sjögren ej tagit på sig kläderna, utan hade gossen burit dem på armen. Kommen upp i trappan till hu set. skulle S.ögren vid detta tillfälle ryckt klä lerna af pojken, knuffande denne utför trapporna, så att gossen skadade sig, hvarefier Sjögren på samma sätt som förut spårlöst försvann, utan att skräddargossen, när han efter fallet utför appo na kom till besinning igen, kunde få reda KP vr — Port AA, Pr sx öh BLIGIR XX rs O Hr AR mm