Aftonbladet – 13 februari 1866, sida 3

Ub TIHUL Illa OCH IfGCRKIC bonde 1 nanacn, 101 det mig plötsligt i sinnet att han var med lem at aktiebörsens styrelse och sålede möjligen kunde gifva mig upplysning or l orsaken hvarför man nekat värt bolag ei I bestämd dug för köp och försäljning på ak tiebörsen. Jag gick emellertid icke allifö burdus till väga, och vi hade redan kom mit balfvägs på vår resa innån jag rent u frågade honom huru saken förhöll sig Härpå svarade han mig nu, att begärar derom redan för mer än en vecka sedar hade blifvit framställd och tillade: Jag kan gerna säga er, att det sannolikt inte dröjer mer än ett par dagar förr än vå sekreterare kommer att officielt underrätte er om att en köpoch försäljningsdag är bestämd för ert bolag, och att edra aktier komma att bli noterade på den dagliga, officiella listan.? Detta svar öfverraskade mig, ty jag visste alt flera af våra direktörer under de trenne sista veckorna hade yttrat stört misstroende till utsiglen om att få en sådan daz bestämd. Jag gjorde icke min vän några flera frågor, men så snart jag kom till Brighton, telegraferade jag till Wilson ett han skulle köja så många Rio Grande-aktier, som han möjligen kunde komma öfver, äfven om han skulle betala fyra, fem, ja, ända till tio proc. öfver pari. Jag visste icke hvar jag skulle vädra bedrägeriet, men att ett sådant hade blifvit begånget, derom var jag fullt öfvertygad. Två dagar sed nare blef det bekant att vi hade fått en bestämd köpoch försäljningsdag Nu var det många som ville köpa, men ingen som ville sälja våra akticor. Efter någon tids förlopp förspordes att nästen alla våra aktier, medan de ännu stodo så lågt, hade blifvit köpta af mr Grass, mr Watson, mr Wood och deras vänner, som hade slagit sig tillsammans om att först trycka ned priset på våra aktier, derpå köpa så många de kunde komma öfver och slutligen sälja dem med god vinst. Ledningen af denna transaktion hade blitvit anförtrodd åt mr Gras:, som dref det hela med stor skicklighet, så att det af den stora allmänheten, sor. hade fått en del af våra aktier, nu endast fanns helt få som icke hade sålt sina interimsbevis. Då rätta sammanhanget blef kändt, blef den aktiespekulerande allmänheten ursinnig. Man var icke så mycket vred öfver saken i och för sig, som öfver att man antingen sjelf hade blifvit dragen vid näsan eller åtminstone försummat ett präktigt tillfälle att draga andra vid näsan. Det är inte mer än en vecka seden4, eade en gammal rik aktiespekulant till mig med tårar i ögonen, tsom det erbjöds mig hundra femtio af de fördömda Rio Grande-aktierna till en ättondedel under pari; och nu stå de tjugo öfver pari; jag skulle ha förtjent nära tre tusen pund på en enda kupp.? Aktiernas pris fortfor, som sagdt, att stiga allt mer och mer, ju närmare man kom köpoch försäljningsdagen, och ännu visade sig inga eller högst få aktier på marknaden. Det var klart att det här jobbades i stor skala, uten det lyckades att upptäcka orsaken eller upphofsmännen. Då aktierna stodo vid pass tjugofem procent öfver pari, utbjödos nägra få tusen; men då priset töll, syntes inga flera till. Hela transaktionen sköttes tyd ligen af en stark och öfvad hand. Småningom blef hela det stora på denna hand varande partiet aktier såidt, men ingen till lägre pris än aderton och mänga till tjugofem procent öfver pari. Medan detta försiggick, höll vår direktion sammanträde hvar vecka för att öfverlägga om de löpande affärerna. Jag är fullkomligt öfvertygad att många af direktörerna icke hade den ringaste aning om det i hög grad vinstgifvande spel, som bedrefs af några bland deras kolleger. Då det i City började talas om jobberiet med våra aktier, och till och med uppbragta aktieegare gåfvo ig till att skrifva i tidningarne härom, blefvo lord Dunstraw, general Foster och ör Currie högligen förnärmade häraf och vegärde att vär sekreterare skulle tillställa idningarne en ofliciel skrifvelse, i hvilken van skulle neka att någon af våra direktöer hade köpt eller eålt aktier i större mängd ch förklara att det vid granskning af våra vöcker skulle visa sig att ingen medlem af lirektionen egde flera aktier än de hvilkal: le såsom direktörer voro förpligtade att a. Men de blefvo öfverröstade och förnådda att tro, att detta elaka prat skullel unna ledas tillbaka till personer, som voro . örargade öfver att de icke hade fått sål. nånga af våra aktier som de hoppats och! räntat. Småningom blef talet i City om denna ffär allt högre, och beskyllningarne skarare och bestämdare. Man uttalade öppet let påståendet, att våra direktörer hade obbat med våra aktier till sin egen peronliga fördel. Ordföranden tillsände tidingarne en skrifvelse, i hvilken han med vilja bestred de gjorda beskyllningarne, ch nu blef äfven sekreteraren befalld attli öra detsamma på direktörernas vägnar. ord Dunstraw fordrade att saken skulle ndersökas och stötte nu på så m:nga beis om åtminstone trenne af hans kollege s redlighet, att han med rittvis förtrytelse rädde ut ur direktionen; mr Currie och eneral Foster följde hans exempel. Mr trass blef nu vald till ordförande. och fick tt par män af samma skrot och korn kom an sjelf in i direktionen. Han kunde ckså ganska väl härda ut med bolaget nda till slutet; ty han hade genom sin förindelse med detsamma på ett eller annat sätt örtjent femtio eller sext10 tusen pund. I trots f alla hans ansträngningar, började aktierna u emellertid attftalla. Detta gjorde honom kväl icke synnerlig skada, ty han hade rean sålt alla sina aktier, med undantag af e tjugofem, som han måste behålla för awt ara direktör. Jag fann det nu oförenligt med mitt berepp om värdighet 2) att stanna qvar på På Londons fondoch aktiebörs (the Stock Eochange), som endast räknar ett inskränkt antal medlemmar under en al dem sjelfva vald kontroll, bevilja officiel notering och bestämd dag för köp och försäljning endast åt sådana effekter och papper, som komiten upptager på sin lista. De flesta läsare torde säkert finna, att den imaginäre mr John Clinch haft mycket elastiska begrepp om sin värdighet, då han kunde