MUSIE Fidelios återupptagande på Kongl. operan helsades i går med det lifligaste bif.ll af en snarare vald än talrik. publik, på hvil ken hvarje nummer af detta herrliga konstverk, som afslutar den dramatiska musikens guldålder, tycktes göra djupt intryck; nägot som äfven intygades derigenom att man ej sparade med bitallsyttringarne till dess de ypperliga efterspelen, som hos Beethoven hafva så stor betydelse, i ostörd:ro fått förklinga. Någon gång kunde likväl denna pietet för en stor mästare icke tillbakahålla åhörarnes tacksamhetsbevis tör det i flera afseenden förträffliga utförandet, såsom till exempel efter Fidelios af ml! Hebbe med det mästerskap hvarvid hon i denna roll vant sitt auditorium, sjungna aria, hvilken aldrig förfelar att gå tul hjertat. Om henne samt om hrr Willman och Dahlgren, hvilka båda utförde de partier, som alltsedan operans upptagande i vår repertoir varit dem anförtrodda, är för öfrigt intet nytt att säga, ty att de med lyrisk värme och dramatiskt lif lösa sina uppgifter är redan kändt och erkändt. Hr Behrens, som i hr Sandströms ställe öfvertagit Pizarros svåra parti, utvecklade deri en styrka i rösten som alltid mäste imponera; men tyckes med afseende på nyansering och djupare uppfattning af åtskilliga ställen, som lyfta den grymme guvernören vida öfver rangen af en vanlig bof, ännu hafva ett och annat att nogare studera. Bipersonerna — om sådåna finnas i ett mästerverk — voro nu såsom förr väl representerade och första aktens herrliga körer tol kade åtminstone något bättre än vanligtvis varit fallet de arma fångarnes häntyckning öfver ett ögonblicks frihet. Särskildt fyller 0ss operans afdelning blott i två akter med den lifligaste erkänsla mot vederbörande som i denna reform gitvit ge hör åt en ofta och varmt uttalad önskan. Visserligen skulle den i sanning bländande sednare ouvertyren, då den så utföres, hvaroch närsomhelst väcka beundran; men att tinalens segerjubel icke genom en entreakt at sedvanlig längd skiljes från den hjelte modiga handling, som är dess föremål, fordras både af dramatisk rättskänsla och musikaliskt omdöme; och det som är beundransvärdt såsom slutmoment kan dessutom möjligtvis tyckas mindre förträffligt såsom akt. Med oblandad hänförelse lyssnade man au till de mäktiga tonerna i den praktfulla symfonien, hvilken tillskyndade anförare och kapell en särskild, lika varm som välortjent hyllning. s—— EE