TEEN Hans steg förde honom nästan förbi askträdet, hvars grenar på de-na sidan icke räckte så nära jorden, hvarföre också bänken härifrän var synlig, hvilket ej var tillfället från terrassen. Han såg en skymt af en ljus klädving på marken och då han kom närmare säg han en person ligga på knä bredvid bänken, så stilla och orörhg, att han började undra om den som låg der hade blifvit sjuk eller svimmat. Han stannåde ett ögonblick och såg på henne. Om en minut eller ett par, utbröio åter de djupa snyftningarne, den sorgsna stämman talade halfhögt: ?O, pappa, pappa, om du bara ville komma tillbaka !? Han igenkände Mollys röst och drog sig ett fa steg tillbaka, då han trodde att hon kaohända helst önskade att vara allena, men han stannade åter vid ljudet af de konvulsiviska snyftningarne. Så långt som hit kunde icke hans mor gå, eljest, hvilken Mollys sorg än måtte vara, kunde ingen bättre tröstare finnas för henne. Men då han äter hörde dessa uttryck af bitter smärta. som ånyo undföllo henne, vände han om och gick bort till askträdet. Det måtte nu vara rätt eller orätt, grannlaga eller ej, men han kunde ej låta bli att törsöka trösta henne. Hon s rang upp då hon fick se honom, försökte hämma sina tårar och strök det våta håret bort från tinningarne. Han såg ned på henne med hjertligt deltagande, men visste icke rätt hvad han skulle säga för att uttrycka det. PAr det redan frukosttid?? sade hon och försökte inbilla sig att han icke såg huru förgråten honvar att han icke hade sett huru hon låg på marken nyss och gret öfverljudt. ?Jag vet icke, svarade han, men nog tänkte jag gå hem för att äta frukost. Men — ni mäste låta mig säga det — jag kunde ej lemna er här allena, då jag såg huru be dröfvad ni var. Har någovting händ:? något hvarvid jag kan vare till hjelp, menar jag naturligtvis, ty jag har ju eljest ingen rätt att efterfråga orsaken till era tårar?