åter tills hon blef trött af att gråta och höll upp dermed för att återigen brista u i ännu häftigare snyftningar. Hon hade kastat sig på marken — det är den häf tiga sorgens naturliga tron — och stödde sig mot den gamla, mossbelupna bänken: stundom dolde hon ansigtet i händerna. stundom knäppte hon hårdt ihop dem, som om hon derigenom kunnat döfva själens dinpa smärtor. on såg ej Roger Hamley, som just nu gick denva väg, ej heller hörde hon ljudet af den lilla hvita grindens lås. Roger hade varit ute för att fånga vatteninsekter i diken och pölar, och det våta insektnätet hängde öfver hans axel, fullt af de funna skatterna. Han kom nu hem för att äta frukost, ty han hade alltid god aptit vid middagstiden, ehuru han teoretiskt bevisade att den andra frukosten var både onödig och öfverflödig. Men hans teori och praktik öfverensstämde föga, och om han oppoftrade den förra för att hålla sin mor sällskap, hvilket han visste att hon mycket tyckte om, då denna måltid var den enda på hela dagen hvarvid hon egentligen förtärde något och då hon påstod sig förlora matlusten om hon var allena, så hade han sin rikliga belöning deruti, att den smakade honom jelf förträfMigt. Han såg ej heller Molly då han gick öfver terrassen, Han hade gått ungeför tjugu steg på uven lilla gångstigen som förde dit, då hans öfvade blick bland gräset och blommorna under träden upptäckte en sällsynt växt, en som han länge sökt och som han nu fann i full blomning. Insektnätet nedledes varsamt så att ej dess dyrbara innehåll skulle gå förloradt, och han gick med lätta, försigtiga steg för att hemta den ny vurna skatten. Han älskade naturen gå in nerligt, att han af vana, och utan att tänka derpå, sorglfälligt undvek ett onödigtvis nedtrampa en enda planta, Hvem kunde veta om ej någon länge sökt insekt kunde utveckla sig på dess blad, huru obetydliga de än syntes?