tillade hon i sin bedröfvelses bitterhet, ingen brydde sig heller om hvad det blef af henne. Mrs Hamley hade ju sina egna intressen, sin egen man och sina egna barn — hon var visst mycket god och vänlig, men Mollys smärta kunde dock ej delas af en främling. Hon gick och gick, med hastiga steg, tills hon kom till den sidan af parken, som begränsades af de vackra sluttande ängarne och den lilla skogen. Ikanten af den sednare hade man anlagt en bred terrass med utsigt öfver ängarve och det fredliga solbelysta landskapet med träd och kullar, en kyrkspira Och några brutna röda tak, samt på afstå.d en i strålande färger skiftande låg bergskedja. Der stod en ask med täta, nedböjda grenar, som nästan vidrörde marken, och kring dess stam var en rund bänk anbragt. Denna terrass hade kanske fordom varit en omtyckt promenadplats, och damer istyfsjortlar och herrar i piskperuker hade kanske fyllt hela gångens bredd då de små:eende spatserade fram och åter der. Nu spatseråde ingen der. Terrassen var alltid öde. Squiren eller hans söner gingo deröfver en och annan gång, ty en liten hvitmålad grind ledde ertrån och ut på ängarne nedanför, men ingen brukade någonsin stanna der. Molly trodde nästan att ingen mer än hon kände till bänken under hängasken, ty de få trädgårdsarbetarne hunno blott bålla köksträdgården och de delar af parken, som ofta besöktes, städade och i ordning. Då hon väl hunnit dit, gat Molly sina tårar fritt lopp och gret som om hennes hjerta ville brista. Hon brydde sig ej om att undersöka orsakerna till sin bedröfvelse, men de voro mänga: hennes far skulle gifta om sig — hennes far var ond på henne — hon hade uppfört sig så illa — han hade lemnat henne, missnöjd och ond å henne — hon hade förlorat hans kärek, han skulle gifta sig — dragas bort från henne — från sitt barn — sin lilla flicka — glömma hennes egen goda, älskade moder! Så foro tankarne oroligt fram och