Article Image
Således blef jag bortskickad för att allt detta skulle kunna i tysthet anordnas under min frånvaro?4 Hon hade sagt detta i sitt hjertas bitterhet, men hon förskräcktes öfver verkan af sina ord. Hennes far sprang upp och lemnade rummet under det han yttrade ett par ord som hon ej kunde höra, oaktadt hon sprang efter honom ut genom förstugan, ned på stallgården, in i stallet. Oh, pappa, pappa —Hjag rär icke för det -— jag vet icke hvad jag säger om detta olyckliga — afskyvärda... Han ledde sin häst ut ur stallet. Han sade ingenting och hon visste ej ens om han hade hört hennes ord. Just då han satte foten i stigbygeln, vände han sig om och såg på henne; han var mycket blek och såg sträng ut. Det är visst bäst för oss båda att skiljas nu, sade han. Vi kunde råka att säga nägot som vore svårt att glömma, Vi äro båda mycket upprörda. I morgon hafva vi hunnit lugna oss: du har tänkt på saken och insett att det egentliga skälet — ett vigtigt skäl, menar jag — var ditt eget bästa. Du kan meddela mrs Hamly nyheten — jag tänkte eljest göra det sjelf. I morgon kommer jag igen. Farväl, Molly.? Många minuter efter sedan ban var borta — sedan ljudet af hans hästs hofvar bortdött — stod Molly qvar med handen öfver ögonen och säg framför sig, der ingenting var att se, men der hon nyss sett sin far slå. Det var som om hon ej kunnat draga andan; blott ett par, tre suckar arbetade sig ur hennes beklämda hjerta och upplöste sig i enyftningar. Slutligen vände hon sig om för att gå — men hvart? Hon kunde omöjligt icke gå in igen, icke berätta för mrs Hamley hvad bennes far sagt, icke glömma bur han sett på henne, talat till benne och — lemnat henne. Hon gick ut i parken och tog en föga bevandrad väta en gångstig, beskuggad af höga träd och fo!d af täta buskar. Ingea skulle få veta hvart hon gick, och ingen,

13 februari 1866, sida 1

Thumbnail