juihåg henne? Detvar hon som de vid To wers kallade Clare. Du mins ju hur god bon var emot dig den dag du var der. Hon svarade ej. Hon visste ej ens hvad ord hon skulle bruka. Hon var rädd att säga något, ifall den storm af harm och förtviflan, fom rasade inom henne då skulle gifva sig luft i bögljudda snyftningar eller i häftiga ord, som hvarken kunde glömmas eiler förlåtas. Det var som om det stycke af marken, hvarpå bon stod, blifvit lösryckt och börjat flyta ut på villande haf. Mr Gibson såg att hennes tystnad icke var naturlig och gissade nästan till orsaken. Men han visste att hon behöfde tid för att blifva förtrogen med en så ny tanke, och var dessutom alltjemt viss på att hans andra äktenskap skulle blifva till hennes fördel. Han kände en viss lättnad då förtroendet var gifvet, hemligheten uppenbarad, ty han bade i tjugufyra timmar fruktat detta ögon blick. Han började räkna upp alla fördelarne af sitt giftermål; han kunde dem utan till nu. Hon är af alldeles passande ålder för mig. Jeg vet icke bestämdt huru gammal hon är, men hon måste vara nära fyratio är. Jag ekulle ej velat gifta mig med någon yvgre. Hon är högt aktad af både lord och lady Cumnor och detta är i och för sig sjelf en god sak. Hon har ett fint och behagligt väsen — det är naturligt då bon varit i sådana kretsar — och jag och du, lilla gåsen, hafva blifvit vana att vara litet för mycket rätt fram, Vi måste lära oss litet skick och seder nu. Intet svar på denna lustiga anmärkning. Han fortfor! Hon är van vid hushållning och mycket sparsam husehållning till och med, ty på sednare tider har hon hållit en skola i Ashcombe och der naturligtvis haft hela ekonomien om hand. Och slutligen har hon en dotter af samma ålder som du; och hon skall naturligtvis komma och bo hos oss — det blir elt godt sällskap — en yster — för dig!4 Samma tystnad. Slutligen sade hon: