blåare än denna — se der mellan ekarne syns ett litet stycke deraf — se der!? Hon drog bort sin hand ur hans och tog med båda händerna ihans hufvud och vände på det, så att han skulle se just det stycke af den blå himlen, som hon menade; emellertid var hon dock inom sig litet förundrad öfver hans ovanliga tystnad. Har du hört något från miss Eyre, pappa? Hur mår hon och barnen? Och hvad är det för en feber som går här i trakten? Du ser icke riktigt frisk ut, pappa. Du behöfver mig derhemma, för att se efter dig. Hur snart får jag komma hem?4 Ser jag icke frisk ut? Det är blott inbillning, lilla gäsen4, sade han; jag borde väl se frisk ut, när jag har en sådan nyhet att berätta dig. Kan du gissa hvad det är?? Han visste med sig sjelf att denna början var mycket dålig, men han var fast besluten att ej dröja längre med sitt ärende. Huru skulle jag kunna gissa det? sade hon, men hennes ton var helt förändrad och hon var tydligen orolig, utan att veta hvarför. Jo, ser du, min älskling4, sade han och tog äter hennes hand, du är i en besynnerlig, obehaglig ställning — en ung flicka växa upp i ett hus som mitt — unga pojkar — det var fördömdt dumt af mig. Och så måste jag ju vara så mycket borta. eMen jag har ju miss Eyre4, invände hon, darrande af en instinktlik, obestämd fruxtan för hvad som komma skulle. Den goda miss Eyre — jag behöfver ingen ansan än henne och dig. Men så kan det ofta komma tider som nu, då miss Eyre ej kan vara bos dig; hennes hem är ej hos oss: hon har andra ligter. Jag har länge varit i största förägenhet, men nu har jag beslutit mi för en sak som jag hoppas skall göra oss båda belåtna. eDu ämnar gifta om digX, sade hon med lugn, men skarp stämma, under det hon sakta drog sin hand ur hans. Ja, med mrs Kickpatrick — du kommer