Till Redaktionen af Aftonbladet. Då redaktionen i Aftonbladet för sistlidne torsdag (N:o 32) behagat intaga ett referat af mitt anförande i högvördiga presteståndet angående franska traktaten, men i detta referat just det skäl, som för mig var det afgörande, kommit att utlemnas; vågar jag vördsammast anhålla, det redaktionen ville i sin tidniog lemna plats åt fake anförande. Det var af ungefär följande ydelse: I en fråga, så vigtig som den förevarande, anser jag mig böra offentligen uttala de skäl, som bestämma mitt votum. en franska traktaten kan, evligt min tanke, betraktas från tvenne synpunkter: den närmaste, ekonomiska och en allmännare, politisk. Hvad den förra angår, erkänner jag mig ej ega tillräckliga studier och in sigter i ämnet, för att vilja upptaga det högvördiga ståndets tid med en framställning af åsigter, på hvilkas riktighet jag sjelf ej är fullt säker. Men detta är ock i förevarande fall för mig likÅhigt, då den politiska synpunkten, oberoende af den ekonomiska, synes mig tillräcklig för en decision Med afseende på gifna förhållanden torde denna politiska synpunkt ega sitt uttryck i ett svar på frågan: hvilka följderna blifva af ett underkännande å ständernas sida af traktaten? För att finna ett svar på denna fråga, vill jag först erinra derom, att det i utlandet ej heter, att ministern eller ministeren den och den, utan det heter, att konungariket Sverge slutit traktaten. Nåväl, skulle densamma nu af ständerna underkännas, så skulle den för utlandet fullt berättigade slutsatsen deraf blifva, att Sverge är en stat, i hvilken iörbindelser, som det ena året af regeringen blifvit ingångna, det andra af folket eller dess representanter förnekas eller upphäfvas. Den naturliga följden åter af en sådan erfarenhet blir, att ingen annan stat skulle vilja eller våga för framtiden med Sverge afsluta några traktater eller förbund. Jag har ej förbisett de olägenheter af den franska traktaten, hvilka ej mindre af reservanterna inom utskottet än af åtskilliga talare inom detta högvördiga stånd blifvit förutsagda. De kunna sammanfattas till trenne : omöjlighet att bränna bränvin. försvårande af många arter industri samt öfversvämning af lyxartiklar. Men äfven om jag ponerar, att de yttrade farhågorna vore fullt riktiga, Synes mig, redan i ekonomiskt afseende, den ofvan nämnda isoleringen från samfärdsel med andra stater ensam innebära en större olycka, än alla de fruktade, för öfrigt utan tvifvel ganska konsiderabla olägenheterna. i Men den ofvan nämnda politiska följden af ett underkännande å ständernas sida kan från ännu en ännu högre sida: till sin moraliska verkan betraktas. Om vi inom oss tillfogas skada eller lida orättvisa, må vi söka bota den förra och stäfja den sednare, eller, om vi det ej förmå, fördraga dem. Deremot, att i förhållande till hvarje utländsk makt stå såsom en man, är det första moraliska vilkoret för pretentionen att såsom en sjelfständig stat ega bestånd. Det är dermed ock en regel, från hvilken TAR endast då är tillåtet, när uppenbarande inför främmande af inre oenighet är vilkor för fäderneslandets Täddnings et är derföre jag, meo veto tillstyrker bifall till utskottets hemställan, att rikets ständer må godkänna den af Kongl. M:t med Frankrike uppgjorda. handelstraktaten. Jag tillstyrker detta bifall wtan det tilläga: för nästa statsreglernepperiodn, som af biskop Annerstedt och doktor Lindgren blifvit föreslaget. För ett sådant tillägg I ar 61 regeringsformen blifvit åberopad. en just detta visar, att tillägget är fullkomligt onödigt. Att riksens ständer ej kunna i något fall besluta utöfver sin grundlagsenliga rätt, är nemligen så sjelfklart, att en tillsats i detta enskilda fall, att deras beslut ej sträcker sig längre än hvad rg förmår, ganska sannolikt till sin beskaffenhet skulle komma att betecknas med ett helt annat ord, än det, att vara fullkomligt onödig. Stockholm den 10 Februari 1866. igurd Ribbing.