Aftonbladet – 12 februari 1866, sida 2

hade, såsom nyss nämndes, förkastat denna jesuitiska tolkning. Ingen tviflar heller på, att öfvertribunalet i enlighet med sina förra utslag skulle i nuvarande fall, i hvilka de båda första instanserna frikänt representanterna Twesten och Frentzel, värna den parlamentariska talfriheten. Men utgången blef annorlunda. Under hela sommarens lopp kände man öfvertribunalets särskilda medlemmar på pulsen, huru de skulle rösta, ifall saken ännu en gång bragtes inför deras domstol. Man afvaktade härefter kamrarnes sammanträde, emedan på den tiden flera öfvertribunalråd begärt vikarier för sig, och tillförordnade nu biträden för andra instantiens domstolar, på hvilka man trodde sig kunna räkna. På detta sätt erhölls en majoritet, om också blott af en röst, hvilken, i strid med författningen, med hela den hittillsvarande preussiska domstolspraxis samt med öfvertribunalets ofvannämnda beslut, kränkte artikeln 84 i konstitutionen och förklarade representanterna kunna ställas inför rätta. Ett skri af harm lopp genom landet, då man erfor detta beslut, som hånade all opartisk rättskänsla, ja hvarje sedligt element. Hvilken förbittring händelsen förorsakade bland representanterna sjelfva, är lätt att föreställa sig. Under representantkammarens sednaste plenum den 3 dennes inlemnades af liberala fraktionen en protest, som är grundligt motiverad och på förhand inlägger reservation såväl mot öfvertribunalets dom, som mot hvarje derpå grundad rättegång eller fäldt utslag af hvad domstol det vara må. Sakförhållandet syntes så klart, att kommaren icke ens ville hänskjuta förslaget till ett utskott. Slutbehandlingen utsattes till om fredag utan skriftlig berätelse och utan diskussion. Edra läsare känna nu fullkomligt sakens ställning. Den kastar mer än någon annan ett bjert ljus på våra förhållanden. Den har också beredt våra konservativa endast en öfvergående triumf. Återverkan på nästa val i Oktober kan icke uteblifva. Det offentliga rättsmedvetandets integritet var dess sista palladium i Preussen. Det är djupt skakadt, och om en afslappning i motståndet varit att befara under den långa reaktionstiden, så har detta bekymmer försvun-. nit, tack vare öfvertribunalet. Men den fara, som verkligen hötade vår författningsutveckling, bestod deri, alt en framtida reaktionär majoritet -skule kunna revidera statens gröndlag enligt junkrärnes bjertelag och, derigenom. äfven binda den blifvande herrskaren; Detta bekymmer är undanröjdt. Striden skall fortsättas med härdnackad förbittring, och den slutliga segern kan ej vara tvifvel underkastad. I samma plenum förklarade representanthuset med den öfvervägande majoriteten af af 251 röster mot 44 Lauenburgs förening med Preussens Krowa ogiltig, så länge som representätionens samtycke dertill icke erhållits... Debatten var icke synnerligen betydande hvarken å regeringens eller oppositionens sida. Det var en skårp ordstrid, full af bittra ömsesidiga förevitelser, men som icke kunde göra något gripande intryck rå läsare och åhörare. Ministerpresidenten var matt i sina utfall mot parlamentsväsendet, och dessa utfall äro dessutom utnötta. Af politisk vigt var endast, att han antydde att man frångått Februari-vilkoren, d. v. s. Schleswig-Holsteins militära uch maritima förening med Preussen, samt öppet framställde personaluniohen såsom den preussiska politikens nuvarande mål. Venstern protesterade häremot och ogillade personalunionen såsom den opopaläraste anordning man kan tänka sig. För öfrigt har den joasniska regeringen ännu icke kommit så ångt. Refligheten mellan Österrike och Preussen har just i dessa dagar oppnått en mycket hög grad. Det officiöså lägrets språk å ömse sidor påminner starkt. om tiden före Gastein, men förhållandena äro helt annorlunda. Preussen är nu isoleradt, och det Skull visa sig, huruvida grefve Bis marck skall komma den schleswig-holsteinska frågans definitiva lösning ett enda steg närmare genom sitt: anlopp mot-den avgustenburgska agitationen, hvilken han i-skarpa noter beskyller Österrike att gynna.