Aftonbladet – 12 februari 1866, sida 2

— Med anledning af debatterna hos adeln och presteståndet rörande franska traktaterna yttrar Göteborgs Handelstidning för förliden fredag: Striden har, såvidt vi kunnat af referaterna bedöma, burit samma prägel som rörande representationsfrågan; nemligen af den största hänsynslöshet från fördragens motståndares sida. Längst går dock i detta hänseende presteståndet. Förgäfves förklara konungens rådgifvare, att traktaternas förkastande af ständerna skulle i hög grad kompromettera de förenade rikenas regering; förgäfves visa de ohållbarheten af de skäl, som blifvit apförda mot konungens rätt att träffa dylika öfverenkommelser för en följd ef år och att vidtaga den nedsättning af tullsatser, som utgjorde vilkoret för afslutandet af samma, fördrag; förgäfves visa de, med de klaraste sakförhållanden, att traktaterna redan ländt landet till stort gagn, utan att någon enda af de förutspådda olyckorua eller svårigheterna inträffat — allt förgäfves. Presterna — dessa andans män, hvilka vigt sitt lif åt högre tivg — bedöma statsrättsliga ärenden bättre än den erfarne, mångpet utrikesministern, och finansiella ättre äa finansministern. Och när de det göra, så förbjuder dem naturligtvis fsamvetet4 att understödja statshandlingar, hvarigenom regeringen öfverträdt sin befogenhet och ledt riket in på förderfvets bana! Representationen och särskildt presteståndet skall aflägga ett lysande prof på tsjelfständighet, genom att bringa regeringen i förlägenhet och utsätta hela svenska nationen för en, rentut sagdt, skand 1. Denna hänsynslöshet, i förening med sjelfklokhet att bedöma ärenden, som ligga utom deras sfer, bättre än mannen af facket, trycker sin brända prägel på dessa sista gången församlade riksdagsprester. Resultatet af deras öfverläggvingar blef dock det bästa möjliga. Med öfvervigt af en röst, antogs traktaten — dermed var saken vunnen — men med tillägg af misstroendeomdömet, hvilket, kommet ån detta stånd, är alldeles betydelselöst. Presteståndet har äfven här, likasom i representionsfrågan, räddat allt utom äran.? —