Aftonbladet – 12 februari 1866, sida 2

Oh, mr Gibson! sade hon, och derpå brast hon i högljudd gråt, till doktorns och ännt mer till hennes egen stora förundran. Mel det var en så underbar lättnad att ej mer behöfva tänka 7 på att arbeta för sitt uppe älle. Min bästa — min dyrasteX, sade han och försökte trösta henne med ord och smek ningar. Han tycktes ämna säga något mera men stannade vid det sista adjektivet, son osäker om med hvad namn han skulle tilltal: henne. Då hon lugnat sig något; sad non sjelf, som om hon gissat hvad har tänkte på: Kalla mig Hyacintua, er egen Hyacintha Jag kan ej fordraga namnet Clare; det på minner alltid om den tid då jag var gu vernant och den tiden är alldeles förbi nu. Ja, men ingen kan hafva. varit mer: aktad och afhållen än ni varit, ålminston i denna familj.4 4Åh ja, de voro mycket goda mot mig men man måste ju alltid komma ihåg a: bålla sig på sin plats. 4Vi böra underrätta lady Cumnor. on detta4, sade han, ty han tänkte kanske mera på de ökade pligter han genom dett: steg åtagit sig, än på hvad hans blifvande hustru nu sade. Ack, vill ni icke göra det? sade hor och såg upp på honom med bedjande blic kar. SJag tycker alltid det är bäst nä någon annan berättar henne en nyhet oci jag får se huru hon tager det. 4Ja gerna, jag vill göra allt hvad ni ön skar. Skola vi gå och se om hon är va ken ännu? Nej — det tror jag icke vi skola göra Det är bäst att jag förbereder henne. N kommer ju igen i morgon, Re ni icke det Uth då säger ni henne allt