Aftonbladet – 10 februari 1866, sida 2

Julie Leyden. — Litteraturoch konstnotiser. Jesus Kristus och de messianska troslärorna på hans tid. Af T. Colani. Öfversättning från andra upplagan. (Stockholm 1865.) IL. Det skall nu visa sig, att det gamla påståendet om judarnes allmänna väntan af Messias i tidehvarfvet näst före Jesu uppträdande är alldeles ogrundadt. Kort efter Daniel är, utom sednare tillsatser, tredje boken af Sibyllinska oraklen författad af en alexandrinsk jude, som ville göra judaismen begriplig för grekiska verlden. Gammäljudiska sagor äro här sinnrikt inväfda med forngrekiska. I judaiolkets nöd sänder Gud en kung från Östern, som krossar hedningarne och upprättar riket. (Denne är tydligen makkabeern BSimon, som år 141 skaffade folket frid, blef ärftlig furste och en tid förde välmåga in i landet.) Men Jerusalem belägras åter; då kommer en Guds dom och slagtning, hvarefter frid herrskar på jorden. Nu, väntar läsaren, skallväl Messias komma som segrarnes konung. Men ej heller här något spår till Messias, så inbjudande än den starka och öfverlastade skildringen är. Samma resultat visar den öfriga litteraturen. Att Messias skulle varit allmänt väntad är en historisk fördom u an all grund. Vi komma nu till Henochs bok, spetsen af judiska apokalyptiken. Den stod i högt anseende hos judarne, liksom hos de äldre kristne, och citeras uti Mya testamentet i Jude epistel som en äkta skrift af patriarken Henoch, ?den sjunde från Adam?. Den citeras äfven i Barnabas bref från andra seklet, hvilket en tid var intaget i Nya testamentet. Detta finner man först i våra dagar uti den nyupptäckta Sinaitiska handskriften. De förut kända handskrifterna ha Daniel? i stället för ?Henoch?, en ändring, som troligen skett sedan Henoch mistat krediten. Äfven Tertullianus ansåg Henochs bok äkta och upptog den i sin kanon. Uti dess inledning förekommer en Guds dom öfver de orättfärdiga, ätföljd af ett obegränsadt lyckosamt tidehvarf. Således det gamla programmet; men ingen Messias. I första afdelningen likaså; men åter ingen Messias. I en följande drömsyn, som omfattar tiden från skapelsen till domen, framskymtar väl Messias; Colani tror, att här åsyftas Joh. Hyreani tid, men Volkmar (Eine Neu-Testamentliche Entdeckung, Zirich, 1862) har visat, att det är Barkokbas vid, som här skildras, således en epok efter Kristus. Det är nu allmänt kändt, att åtminstone stora delar af Henochs bok ha ett yngre ursprung, och sannolikt är åtskilligt deri skrifvet just för att fanatisera judarne vid Barkokbas uppresning, hvarför ock, när profetian ej slog in, judarne förkastade hela boken och Tertullianus försvarade henne mot dem. För öfrigt förekommer Messias blott i den del af Henoch, som äfven Colani anser vara efterkristlig. Deremot glömmer Colani en enstaka skrift från makkabeernas tid, de s. k. Salomos Psalmer, i hvilka verkligen den äldre messias-iden förekommer. Dess författare framstår som en efterblifven romantiker. Det är blott en omskrifning af de äldre profeternas skildringar. Men ett drag framsticker, som är betydelsefullt för eftertiden. Ju mer den egentliga produktiviteten utsinar, desto mer griper man till de gamla mönstren, som slafviskt härmas och dyrkas som dogmatiska typer. Först efter Kristus tog emellertid rabbinismen fullkomligt denna vändning. Äfven förbigår Colani med tystnad bibelns psalmer. Denna lyrik är ock blott ett ackompanjemang till profetian, som följer henne i alla messiastrons modulationer från äldsta tiderna ända ned i makkabeerperioden. Do2 i våra biblar intagna s. k. apokryfiska böckerna räknar Colani till makkabeer nas tidehvarf. Det är dock ej bevisligt mer än om Syrach) och första Makkabeerboken. De öfriga, synnerligen några af dem, ha starka kännetecken af en efterkristlig tid. Judiths bok åsyftar högst sannolikt Trajani hotande anfall på judarne 117 efter Kristus och romerska härens oväntade hastiga återtåg, då, efter Trajani död, Hadrianus lät genast undanrödja härens befälhafvare Quietus, (som sålunda var den rätte . Holofernes), hvars makt Hadrianus fruktade. Man finner motsvarigheterna hos Dio, Evsebius samt i flera spridda skrifter, ) Colanis öfversättare kallar honom dels ?Giraciden?, dels Ecclesiastes?, ehuru mängden af läsare ej torde förstå, att dermed menas Syrach.