Aftonbladet – 9 februari 1866, sida 2

kammarjungfru, kände hon sig vida mera hemma der, än i sitt eget, tarfliga hem. Det var för henne alldeles naturligt att vara omgifven af all denna herrlighet, att tycka om 1ika draperier och fint linne och mjuka mattor. Hon satte sig ned i en armstol bredvid sängen och betänkte sitt öde. Hennes tankar togo ungefär denna form: Man skulle tro att det vore en småsak att drapera en spegel så der med hvitt linong och ljusröda band, och huru svårt är det ej att hälla ut dermed! Det vet dock ingen som icke försökt det. Jag hade ett likså vackert och nätt draperi owkring min spegel, när jag först kom till Ashcombe; men linongen blef snart grå och de ljusröda banden blektes ur, och det är så svårt att få pengar till nytt, och när man har fått pengarne, har man icke alltid hjerta att ge ut dem på en gäng. Man tänker och tänker ut huru man skall få så mycket som möjligt af dem; och en ny klädning eller en dags nöje eller någon fin drifhusfrukt, eller någon prydlig småsak, som kan blifva sedd och bemärkt i ens förmak, får gå framför allt annat. och farväl med det nätta toilettbordet. Här tänker man ej mer penningar än på den luft man andas, ngen frågar någonsin efter hvad tvätt kostar eller huru mycket man ger för alnen af de ljusröda banden. Det skulle vara annat om de voro tvungna att förtjena hvarenda styfver, som jag måste göra! Då finge de också räkna ut huru de skulle få mesta nytta och nöje för sina penningar. Jag undrar om jag i hela mitt lif skall behöfva arbeta och sträfva för att förtjena penningar? Det är icke naturligt. Detnaturligaste är att vara gift; mannen har då allt arbetet och hustrun sitter i sin förmakssoffa som en förnäm dam. Så gjorde