Aftonbladet – 9 februari 1866, sida 2

hit i eftermiddag. Jag trodde att han skulle kommit opåmint. Han borde i alla fall gjort det om också blott för att betyga sin vördnad.? Men mr Gibson bade alldeles icke tid att aflägga några skyldighetsbesök, ehuru hen väl visste att sådana fordrades. Men inom hans distrikt hade en smittosam feber utbrutit, hvars bämmande upptog hans tid och tankar i yttersta grad, och hvars elakartade beskaffenhet ofta kom honom att med tacksamhet tänka på vännerna Hamley, hos hvilka Molly, ännu åtminstone var i säkerhet för sjukdomen. Ledsamheterna inom hus hade för en tid blifvit undanskjutna, men ej förr än mr Gibson fått tömma bitterhetens kalk till sista droppen. Denna sista droppe utgjordes at ett oväntadt besök af lord Hollingford. Doktorn och lorden hade träffats i staden en förmiddag och länge samtalat om en ny vetenskaplig upptäckt, som den sednare myceket väl kände, medan den förre var lika okunnig om saken som intresserad deraf. Slutligen sade lord Holliogford belt oväntadt: Gibson, jag undrar om ni kunde ge mig litet frukost? Jag har varit ute sedan klockan sju i morgse och börjar blifva förtvifladt hungrig.? Mr Gibson, som gerna visade sig gästfri mot hvar och en han, liktlord Holliogford, aktade och värderade, tog honom genast med sig hem till sin tidiga middag. Men kokerskan, som ej ännu öfvervunnit sin sorg öfver Bethias afskedande, var med flit både långsam och vårdslös. Ehuru mr Gibson väl visste att hans bungrige vän, så lord han var, gerna skulle hållit till godo med ost och bröd, kallt kött, eller hvad som helst, så kunde han ej få hvarken detta eller