STOCEHOLM den 7 Fobr. Den stora hufvuddrabbningen:om de franska traktaterna har börjat hos ständerna, men ännu icke i något stånd blifvit bragt till slut, Ått döma af antalet ledamöter, som hade antecknat sig då förhandlingarne vid middagstiden afbrötos, torde åtminstone i ett och annat stånd det icke ens i afton komma till afgörande. Hos ridderskapet och adeln öppnades öfverläggningen af statsministern för utrikes ärendena, h. exe. gr. Manderström, på hvars föredragning traktaten blifvit af K. M. godkänd. Gr. Manderströms yttrande lemnar en högst intressant utredning af frågan i statsrättsligt hänseende och betecknar klart och bestämdt regeringens uppfattning af de särskilda frågor, som i rem med traktaterna blifvit gjorda till föremål för anmärkningar och meningsstrider inom representationen och den offentliga pressen. Det angifver på samma gång grefvens egen ställning till äreodet såsom föredragande och kontrasignant, och vi ha af alla dessa skäl ansett oss icke böra dröja att bringa detsamma till våra läsares kännedom. Det lydde fullständigt sålunda: ?Med afseende å det vigtiga ämne som nu afhandlas och på de anmärkningar, som der, vid blifvit framställda; torde väl billigtvis, förväntas, att ett yttrande från min sidaaf-; gifves så väl rörande sjelfva hufvudsaken som i afseende å dermed sammanhängande detaljfrågor. Under det att jag förnämligast uppehåller mig vid den förra, skall jag. ock försöka, såvidt jag förmår, att upptaga och utreda äfven de sednare, för sål vidt jag anser deras behandling nödvändig! för att kasta ett ljus öfver det hela. Det må ursäktas mig om jag icke kan bemöta alla de måvgfaldiga anmärkningar, hvilka såväl här som på andra ställen, i tryck och skrift, blifvit gjorda; till några torde jag få tillfälle sednare återkomma; andra torde af mera kompetenta talare, för hvad vissa speciella uppgifter beträffar, finna en mera tillfredsstäl ande behandling. Af EK. M:ts nåd. proposition i ämnet inhemtas hörusom under en lång följd af år, och äfven under en tid, som ligger oss närmare, förnyade och ända hittills fruktlösa försök egt rum att tillvägabringa en traktat med ett land, med hvilket, i alla tider, våra handelsförbindelser varit lifliga och af en betydlig omfattning. Det torde tillåtas mig att nägot fullständiga redan meddelade uppgifter med afseende på hvad i detta fall under de sednaste åren tilldragit sig. Enligt hvad de flesta -medlemmarne af detta hus trohgen hafva sig bekant, hade jag äran att i första början af året 1856 af framl. konung Oscars nådiga förtroende kallas till ministerplatsen vid kejserl. franska hofvet, med den svåra uppgift att der efterträda en synnerligen utmärkt och högt begåfvad man, som under loppet af mer än 40 år användt sin lysande förmåga och sina ovanliga själskrefter till gagn, nytta och ära för sitt fädernesland, men som nu var vid den gräns gom naturen utstakat för upphörande af menniskans verksamhet, hvilken hos denna lika rikt utrustade personlighet fortfarit med samma ungdomseld, om ock ej med samma ungdomskraft, ända till dess 85:te år, då han sjelf insåg nödvändigheten att söka ett lugn, för hvilket han ej var skapad och som endast få månader blef honom unnadt. Min sändning från Wien till Paris kort före den tidpunkt, då den kongress öppnades, som hade till syfte biläggandet af stridigheterna mellan flera af Europas mäktigaste stater, var till sitt ursprung förnäm: ligast ef politisk egenskap, och under den tid som användes på de underhandlingar, hvaraf freden i Paris blef en följd, och nyss efter densamma, voro tankarne på alla håll riktade åt helt annat än handelsförbindelser och öfriga yrken, som trifvas blott under fredens skydd, och hvilkas ostörda utöfvande utgör en af dess välsignelser. Med dessa återvände omsorgen att tillse, att de äfven mätte komma vårt fädernesland till godo. De underhandlingar om afslutandet af en handelstraktat med Frankrike, som, enligt hvad kändt är, några år förut egt rum, voro likväl allt för nyligen afbrutna och de förhållanden, som föranledt detta afbrott, allt för oförändrade, att någon befallning kunde till mig afgifvas att i officiel väg åter inleda detta ämne. Såväl af skyldighet som till följd af erhållaa föreskrifter, och med fullständig kännedom af allt som rörande detta ämne, under loppet af de sednaste 25 åren, förefallit, förlorade jag likväl aldrig detsamma ur sigte och det utgjorde ett ofta återkommande föremål för mina samtal med de personer, hvilkas embetsställning eller öfriga förhållanden voro af egenskap att försäkra dem om inflytande vid afgörandet ef dessa frågor. Snart fann jag, att i detta afseende under dåvarande tidpunkt och då rådande förhållanden ställningen icke nu var mera gyonsam än då underhandlingarne sednast afbrötos. Men jag fann äfven att vid sidan af de prohibitistiska grundsatser, hvilka ännu hade öfvervigten inom styrelsepersonalen, andra, för oss mera gynnsamma, långsamt men säkert uppspirade; att de hade förespråkare af ett ständigt växande inflytande och att — hvad som var en hufvudsak — de mera liberala läror, som af desse förfäktades, funno ett icke ovilligt öra hos den upplyste monark, som i sista handen bestämmer styrelsens åsigter och åtgärder. Mig blef likväl icke förunnadt att bevittna den förändriog, som i detta afseende inträdde och som egde rum först ett par år sedan jag hemkallades föratt intaga det rum i konungens rådkammare, som jag ännu har den äran bekläda: Så snart de med Belgien, England och sednare med Preussen och Tyska tullföreAM YO MTI dd NN i OR AN a KR fr Kr