Aftonbladet – 6 februari 1866, sida 2

sjelf har föga eller intet att säga. Dessutom voro hans tankar upptagna af hvad han visste att han ej borde tala om, och dock ville han tala, ty ham önskade förekomma den tryckande tystnad, som säkerligen skulle uppstå vid middagsbordet nu då hans far var så ond och missnöjd och hans mor så ledsen och nedstämd. Han betraktade Molly blott som en illa klädd och litet tafatt flicka med svart hår och uttrycksfullt ansigte, men som kunde bjelpa honom att under aftonens lopp underhålla ett samtal, om hon ville nemligen, men hon ville icke. Hon ansåg hans språksamhet som bevis på kärslolöshet, som brist på deltagande, hvaröfver hon var lika förundrad som förbittrad. Huru kunde han tala så som om ingenting händt, när hans mor satt der och blott med möda sväljde sina tårar, när hans far satt der med molnbetäckt panna och alls icke brydde sig om hvad sonen sade, åtminstone i början. Hade då mr Roger Hamley icke något hjerta i bröstet? Hon ville emellertid visa att hon hade hjertat på rätta stället, Och derföre motstod hon ståndaktigt alla försök att få ett samtal i gång och Rogers arbete dermed blef mer och mer hopplöst. Blott en gång yttrade squiren ett par ord; det var till taffeltäckaren. Tag upp en butelj burgunder med det gula lacket?, sade han med är och svaret afgafs lika sakta, men Molly, som satt bredvid squiren, hörde det dock. Med er tillåtelse, sir, så är detinte mer än sex buteljer qvar med det lacket, och det är mr Osbornes bästa vin. Squiren vände sig om och såg på mannen. Tag upp en butelj burgunder med det gula lacket?, upprepade han skarpt. (Forts. följer.)