Aftonbladet – 6 februari 1866, sida 2

nig om andra manår än de i Hollingford brukliga, som visst ej voro mycket formella, halft räckte fram gin hand åt den som hon hört så ofta talas om — gonen af en vän. Hon hoppades emellertid att han ej bemärkte detta, ty han tog ej den framräckta handen, utan bugade sig blott. Han var en ung man 8f ungefär tjugoett års ålder, lång och kraftfullt bygd, men hans figur såg mera stark än prydlig ut. Hans ansigte var temligen stort och hen var mycket solbränd; håret och ögonen voro bruna — de sednare lågo temligen djupt under de täta ögonbrynen, och han brukade dessutom draga ögonlocken samman till ett slags plirande, när han ville se noga på någonting, hvarför ögonen sågo mindre ut än de voro. Munnen var stor och läpparne utomordentligt rörliga; men då han var road af någonting brukade han ofta motstå lusten att skratta och drog då ihop munnen så länge, tills han ej längre kunde afbålla sig ifrån att brista ut i ett hjertligt skratt, då hans hvita, vackra tänder — det enda vackra hos honom — lyste i hela sin glans. Dessa båda ovanor, som vi nyss beskrifvit, gåfvo emellertid hans ansigte en rikare omvexliog i uttryck än vanligt hos de flesta personer, men Molly, som denna afton just icke med så vänliga ögon betraktade honom, fann honom blott stor och klumig? och var viss på att hon aldrig skulle origin att trifvas med honomX4, Han å sin sida tycktes mycket litet bry sig om hvad intryck han gjorde på den unga damen. Han var vid den ålder då männen blott förstå att beundra den mognade skönheten, ej den lofvande, halfutslagna rosenknoppen, och då de dessutom veta att det är en ofantlig stor konst att underhålla ett samtal med en ung flicka, så ung att hon