Aftonbladet – 6 februari 1866, sida 2

ut på någonting. Stackars,stackars Osborne. Jag önskade så mycket att han skulle kommit bem i stället för att begifva sig till de der vännerna; jag trodde attjag skulle kunnat trösta honom litet. Men nu är jag glad alt han ej är här, så att hans fars vrede hinner svalna, innan han kommer hem.? Under det mrs Hamley sålunda fick uttala hvad som låg henne på hjertat, lugnade hon sig mer och mer, och slutligen skickade hon bort Molly för att kläda sig till middagen, med en kyss och orden: Du är sannerligen en stor välsignelse för en moder, barn! Du visar ett så vänligt deltagande i både sorg och glädje, i stolta förhoppningar — jag var ju så stolt för några dagar sedan — och i motgång och bedröfvelse också. Och nu slippa vi också tala om detta ledsamma ämne vid bordet, hvilket vi säkert gjort om du ej varit här: bland är en främmande persons närvaro af en förunderlig nytta i ett hus.? Molly tänkte mycket på allt hvad mrs Hamley sagt, under det hon påtog sin granna, utför granna sidenklädniug till middagen. Hennes omedvetna tro på Osbornes fullkomighet var ej i minsta mån rubbad genom lenna motgång vid Cambridge. Deremot rar hon — med eller utan skäl — ond på Roger, som tycktes hafva burit fram de låliga nybeterna och det genast han kom lem. Hon gick ned i förmaket med ingenting nindre än välvilja mot honom i sitt sinne. lan stod der bredvid sin mor; squiren bade innu icke kommit in. Molly tyckte att Roer höll sin mors hand i sin, då hon kom n, men hon var ej riktigt viss derpå. Mrs lamley gick emot henne och presenterade enne för sonen så vänligt och som hon arit en gammal bekant, att Molly, okun