För att kunna rätt uppfatta 1808 års revolution, utgångspunkten för Spaniens pånyttfödelse, bör man deruti se icke endast en allmän resning mot den utländska inkräktaren, utan på samma gång en genomgripande inre revolution, som för första gängen i Spanien skakade despotismens grundvalar. Revolutionen bröt på det mest afgörande : sätt med traditionen. Sedan monarkens tron: afsägelse — till förmån först för sin son och: sedan för Napoleon — hade brutit lydnadens band, bildade folket juntas (regeringskomitåer), hvilka styrde och ställde godtyckligt, d. v. s. utan afseende på de bestående Iagarne, och det konstituerade sålunda sin suveränitet, tillintetgörande de sociala förhållandenas gamla ordning. Flera generaler, såsom Solano i Cadix,! Borja i Carthagena m. fl., dem den allmänna meningen anklagade för förräderi, blefvo summariskt dömda och afrättade, och folket, som gripit till vapen, utnämnde sjelft generaler att föra detistriden, sålunda faktiskt upphäfvande det privilegium adeln dittills egt på befäl vid armen. Arbetaren Mina, mjölnaren Manso, färaherden Jareguy, stalldrängen Empecinado och flera andra, som utgått ur den allra lägsta sambhällsklassen, innehade vid befrielsekrigets slut de högsta posterna vid armån, hvars officerare också till största delen voro ofrälse. De absolutistiska reaktionerna 1814 och 1823 vågade icke ens försöka att tillintetgöra denna radikald reform. YFrivilligheten och energien i det spanska folkets motstånd mot en fiende, som trodde sig allsmäktig och som hade innästlat sig på halfön genom förräderi, bevisa tillräckligt huru falsk den satsen är, att ett folk alltid har den regering det förtjenar. ?Den revolutionära regeringen, eller centraljuntan, sammankallade spanska folket, kolonierna inbegripna, till konstituerande cortes, hvilka sammanträdde i Cadix 1810, i det suveräna folkets nama. Denna heterogena representation, sammansatt af den gamla monarkiens alla elementer och klasser, adel, embetsmän, biskoper, militärer och industririddare, voterade upphäfvandet af inqvisitionen och adelsprivilegierna, samt införandet af den mest demokratiska konstitution, som då ännu hade blifvit besvuren af någon monark, och som med skäl fått namn af den latinska racens monarkiska konstitution. Den antogs såsom revolutionär fana i Portugal, Sicilien, Neapel och Sardinien och proklamerades 1821 i dessa stater, der den dock, liksom i Spanien, snart krossades af den absolutistiska reaktionen i Europa. Den förblef emellertid de liberales lösen ända till franska revolutionen 1848, som gaf demokratien den republikanska fanan.? Den närmare analys af 1812 års konstitution, som förf. lemnar, nekar oss utrymmet att återgifva. Denna konstitution?, tillägger förf., ?diskuterades och proklamerades med majestä-. tiskt lugn af lagsti tarne i Cadix, medan dånet af fiendens kanoner hördes på afstånd och medan det beväpnade folket jagade ur sitt land Napoleons armå, som ända dittills hade varit segerrik i Europa.? Förf. visar derefter, huruledes Spanien, en gång indraget i den mäktiga rörelse, som i slutet ai förra seklet kallades franska revolutionen, men nu öfverallt heter blott och. bart revolutionen, sedan dess aldrig stått stilla. . Dess lif har allt ifrån den tiden varit enl: kedja af våldsamma kastningar, mellan den : katolska absolutismen ä ena sidan och detl hämmade framåtskridandets yttersta gräns, den demokratiska och den socialå republiken, å den andra. Revolutionen 1808 följdes af reaktionen 1814: derpå kom revolutionen 1820, som åter följdes af reaktionen 1823. Sålunda, från revolution tillreaktion och från reaktion till revolution, komma vi till den sista, revolutionen 1854, som snart efterföljdes af reaktionen 1856. Men förf.l: visar, att för hvarje gång har revolutionen vunnit något, och för hvarje gång har reaktioneu genom sina segrar komprometterat sig allt mera och så att säga an visat revolutionen de institutioner, som måste alskaffas. ut exempel härpå ibland många. r 1814 upphäfde Ferdinand VII 1812 års konstitution och återinförde invqvisitionen. , Tronen och kyrkan syntes ha återvunnit allt. Men hvad hade Ferdinand i verklig-: heten gjort? Han hade gifvit ett obotligt sår åt den helgd, som ännu omgaf kungligheten i spanska folkets ögon, och utpekat inqvisitionspalatserna åt nationens hämd.; Anvisningen skulle snart bära frukt. År 1820 proklamerade Riego, Quiroga m. fl. 1812 års konstitution. Hela Spanien omfattade rörelsen. Den första handling, som påtryckte insurrektionen en afgjordt revolutionär karakter, var uppbrännand.t af inqvisitionspalatserna, der folket förstörde allt hvad det kom öfver, dödade inoqvisitorerna och försatte fångarne i frihet. Denna våldshandling, utförd af massornas otämda förbittriog, blef af den konstitutionella regeringen sanktionerad, och det har sedandess i Spanien icke funnits en enda menniska, som vågat tala om inqvisitionen, om icke för att förbanna dess minne.? En lärdom, bland andra, som förf. hemtar af Spaniens nynaste historia, är den, att friheten aldrig kan komma in på vägen till definitiv framgång, förrän efter fullbor dandet af de tre nödvändiga förberedelserna: den religiösa, den politiska och den ekonomiska revolutionen. Han sluter häraf, att revolutionernas era ännu icke är nära sitt slut i Spanien, och han råder de svaga öfvertygelsernas män att icke ansluta sig till ett parti, der ännu på länge ingenting är att vinna — icgenting för dem sjeltynn men allt för fäderneslandet?. Om det är hugnande att se förf. tryggt förtrösta på slutlig seger åt frihetens grundsatser, så är det dock å andra sidan nedslående att finna, det han härtill icke tyckes se någon annan väg än genom fortlöpande revolutioner, således en lång väg genom blod och tårar för att komma till den punkt, der möjligheten af ett kraftigt framåtskridande först börjar. Huru lyckligt är icke jemförelsevis vårt fär dernesland, som på öfvertygelsens och frivillig; hetens väg eröfrat dessa grundvilkor för en I otar framtid ach hvilken allvarlio manine