Aftonbladet – 5 februari 1866, sida 2

versteg hennes små omsorgers och vänliga deltsgandes makt. : En dag ursäkt sig huspigan för någon iiten vårdslöshet i Mollys uppassning, med att hon varit syssesatt att skura mr Rogers rum. ?Der var nog så fint och ordentligt som det kunde vara?, sade hon, men hennes nåd vill alltid att de unga herrarnves rum skola göras rena omigen, tills de komma hem. Hade det varit mr Osborne så hade vi fätt lof att skura hela huset; men han är också äldsta sonen, så det är väl inte mer än rätt.? Denna åsigt af förstfödslorättens förmåner roade Molly storligen, ehuru hon sjelf småningom fått den vanan, att anse ingenting för godt eller för präktigt för den äldste sonen? I sin faders ögon var Opborne den blifvanderepresentanten för familjen Hamley af Hamley och den blifvande egaren af det gods, som i tusen år tillhört denna familj. Hans mor hade fästat sig vid honom, emedan han var så lik henne, både till sin yttre och inre menniska, och kanske emedan han bar hennes eget namn. Hon hade inöfvat Molly i sin egen tankegång och den unga flickan skulle, i trots af sitt skälmska löje vid huspigans tal, varit lika angelägen som någon annan att visa sin vördnad för arftagaren, om han hade kommit hem. Etter frukosten beslöt mrs Hamley att taga sig någon hvila medan hon väntade på Roger, och Moliy drog sig också tillbaka till sitt eget rum, i tanka att föräldrarne helst ville mottaga ein son ostörda af någon främmandes närvaro. Hon tog med sig ett litet häfte manuskripter, innehållande några poemer af Osborne, hvilka hans mor mer än en gång låst högt för henne. Hon hade fått tillätelse att afskrifva några af dem hon mest tyckte om, och hon beslöt att göra detta nu. (Forts.)