Aftonbladet – 5 februari 1866, sida 2

?Ni har längtat så mycket efter honow. fortfor Molly, jag är rädd att detta var er stor missräkning.? Mrs Hamley smålog, betydligt lättare om hjertat. Ja, sade hon, ?det är visst en stor missräkning för mig, men jag tröstar mig med att Osborne fär roa sig riktigt. Och han, med sin poetiska uppfattning af allting, skall visst skrilva de mest förtjusande resebeskrifningar och skicka oss. Stackars gosse! I dag skall han taga sin examer. Men både squiren och jag äro ötvertygade att han fär mycket höga betyg. Nog skulle jag ändå bra gerna velat se honom, min egen älskade gosse! Men det är bäst som det är.? Molly undrade litet öfver de sista orden, men glömde dem snart. Det var för henne också en missräkning att hon ej skulle få se denne herrlige, utmärkte yngling, sin moders älskling. Allt emellanåt hade hon tänkt på honom och undrat huru han skulle se ut, huru det älskliga barnet, hvars porträtt hon sett i mrs Hamleys förmak, skulle hafva förändrat sig under de tio år som förflutit sedan porträttet togs; undrat om han skulle läsa högt för dem, om han skulle läsa sina egna poesier, m. m, Emellertid glömde hon, under sina oräkneliga små bestyr, sin egen missräkning, och blott andra morgonen återkom den som nägot, hon visste ej hvad, men som ej var så behagligt som hon hoppats. Men derefter tänkte hon ej mera på den saken. Hennes tid upptogs af alla de små omsorger som en dotter skulle utöfvat, ifall det funnits en sådan på Hamley. Hon serverade squiren hans frukost och skulle gerna burit upp teet till frun? också, men detta var af gammalt squirens privilegium, som han var mycket rädd at förlora. Vidare läste hon tidnin