Aftonbladet – 5 februari 1866, sida 2

cHvad då? brummade squiren. En hel mängd småsaker, en smakfull toilett, vana vid sällskapslifvet och dylikt. De skola ej ens se att hon är rätt vacker. Till deras uppfattning af skönheten fordras säkerligen ett par röda kinder. Jag förmodar att allt det der är mycket bra; men jag förstår det icke. Allt hvad jag vet är, att det är farligt att öfverlemna ett par unga män på ett par och tjugo är, och en flicka på sjutton år, åt en landtlig enslighet som här — det gör nu precist detsamma hvad färg det är på hennes klädningar eller hennes ögon och kinder med. Och jag sade dig ju att jag alls icke ville att Osborne eller någondera af dem, egentligen, skulle gå och förälska sig i henne. Detta var riktigt harmligt. Mrs Hamley såg ledsen ut och blef litet blek vid de sista orden. Skola vi kanske stälia det så att gossarne ej behöfva komma hem, medan hon är här? De kunna stanna i Cambridge, eller resa utrikes på ett par mårader.? Nej. Du har ju längtat så mycket efter dem. Jag har nog sett märkena i din almanacka. Då säger jag hellre till Gibson att han får taga hem sin dotter, emedan vi ej kunna...? ?Nej, min egen Stephen, jag ber dig, gör inte det. Det vore ju så ovänligt och skulle alldeles motsäga all: hvad jag sade i gär. Ack nej, gör inte det! För min skull — lår bli att tala vid mr Gibson om dettal!? Godt, godt, lugna dig, lugna dig bara!? sade squiren, som alltid var mycket rädd att hans hustru skulle få sina vanliga nerfattacker. Jag skall tala vid Osborne så fort han kommer hem, och säga honom att ag ej vill veta af något sådant.? Och Roger är alltid så upptagen af bo