Aftonbladet – 5 februari 1866, sida 1

Miss Eyre, som har varit — — guvernant, för Molly, måste jag väl säga — skrifver mig till i deg och underrättar mig att en al hennes systersöner, som hon tog med till Newport, insjuknat i skarlakansfebern. Jeg giesar er önskan. Jag skall förekomma den. Jag ber att min lilla kära väninna må få stanna hos mig ännu en tid. Miss Eyre kan naturligtvis ej komma till baka och så måste ju Molly ialla fall blifva qvar här. Tack, tusen teck. Det varjust hvad jag ämnade bedja er om.4 Mollys hand smög sig i fadrens och stan nade der, kraftigt och varmt omfattad. tPappa! — mrs Hamley! — 1 skolen säkert båda två förstå min mening — men — får jag icke fara hem? Jag är så lycklig bär, men — oh, pappa! Jag tror ändå att jag tyeker mest om hemmet hos dig. En obehaghg misstanka genomfor honom. Han vände sig om och såg på henne, skarpt och forskande. Hon rodnade dervid, men uttrycket i det oskuldsfolla ansigtet och i de ljufva ögonen, var blott undrande och blygt, utan spår af den känsla han fruktat att få läsa deri. Ty han hade ett ögonblick tänkt att unga herr Coxes kärlekt kunde vara besvarad; men han var nu fullkomligt säker om motsatsen, Molly, du her varit bra oartig, sade han. Jag vet ej huru du skall kunna erhålla mrs Hamleys förlåtelse. Och sedan — tror du att du är klokare än jag, . eller att jag ej villa ha dig hemma hos mig om det ieke vore något hinder derför? Stanna ben du är och var tacksam för att du får vara är. Molly kände honom tillräckligt för att