Aftonbladet – 5 februari 1866, sida 1

ämnad att räcka blott några veckor. Men då ungefär tio dagar förflutit, erhöll mr Gibson ett välskrifvet, väl sammansatt, beundransvärdt sammanviket och ytterst nätt försegladt bref, från miss Eyre. Hennes äldste systerson hade blifvit angripen af skarlakansfebern och det var ganska troligt att de yngre barnen skulle blifva smittade deral. Det var sorgligt nog för miss Eyre, allt detta, de ökade utgifterna, de ökade bekymren, den långa frånvaron från hemmet. Men derom talade hon icke ett ord; hon bad blott ödmjukligen om ursäkt för det hon ej på bestämd tid kunde återvända för att åter intaga sin plats hos Molly, samt tillade att om hon äfven kunnat det för de sjuka barnens skull, hade det dock kanske ej varit klokt och försigtigt, då Molly icke haft skarlakansfebern. Det är ju klart som dagen?, sade mr Gibson i det han ref brefvet midtitu och kastade det i kaminen, der det snart opp gick i lågor. Jag skulle önska jag hade ett fem punds hus och slapp ha någon qvinna i min närhet. Kanske jag kunde få någon fred, då.? Han glömde, som det tycktes, att det denng gång egentligen var mr Coxe, som vållat allt bekymmer, men han kunde ju också leda orsaken dertill tillbaka till stackars Molly. Kokerskan — martyrens inträde för att duka af, hvilket begyntes med en tung suck, våckte mr Gibson ur han: tankfullhet, Molly får stanna litet längre på Hamley, beslöt han. inom sig. De ha ofta bedi derom och nu skola de väl få nog af henne. Men jag kan icke taga henne hit hem igen; det bästa är att hon blir qvar der hon är. Mrs Hamley tycker mycket om henne och hon synes trifvas väl och ser friskare ut. Jag