Aftonbladet – 5 februari 1866, sida 1

som en flickas, en växt så smärt och händer och fötter så små att de kunde passa en hofdam. Roger, deremot är lik mig, en Hamley af Hamley, och ingen som ser honom på gatan skall någonsin kunna tänka att den pojken är af adeligt blod. Och ändå äro de der Cumnors, som man i Hollingford gör så mycket af, bara adel sedan i går, bredvid oss. Jag talte just häromdagen med frun om att Osborne kunde gifta sig med en dotter af lord Hollingford — det vill säga, om han hade en dotter, men han lär blott ha gossar, hör jag — och jag är icke viss på om jag skulle kunna ge mitt samtycke till ett sådant parti. Jag är sannerligen osäker derpå, ty, ser ni, Osborne får en utomordentligt god uppfostran och hans familj räknar sina anor från Heptarkien; deremot skul!e det just roa mig att veta hvar Cumnorfolket voro i drottning Annas tid 1 De gingo vidare och squiren fortfor att öfverlägga med sig sjelf om huruvida han skulle kunnat ge sitt samtycke till detta omöjliga giftermål. Efter en stund, då Molly alldeles glömt bort hela saken, utbrast han: Nej, jag är viss på att jag skulle sett mig om efter något bättre. Så det är kanske lika g8å godt att lord Hollingford har bara gossar,5 Kort derefter tackade han Molly med gammaldags artighet för godt sällskap och sade att Pfrun? nu säkert var uppe och klädd och skulle vara glad att få se sin unga väninna. Han visade henne huru hon skulle gå för att komma till det röda huset, som lyste mellan träden, och stod, och gig efter henne tills hon kommit på rätt väg. PGibsons dotter är en rätt söt flicka?, sade han för sig sjelf. Men, bevars väl,