Aftonbladet – 3 februari 1866, sida 1

MB , UL RASA F sinnighet, samt innefatta ett fullständigt system, enkelt till sina grunder och derföre möjligt att genomföra. Man torde erinra sig huru klagomålen öfver den allt mera öfverhandtagande skogsförödelsen i Norrland hatva utgjort och utgöra föremål för alla sakkunnigas bekymmer. Så till vida äro alla ense att skogsafverkningen i Norrland icke bedrifves efter riktiga grunder; men svårigheten har bestått deri att uppgöra sådana, hvilka i sin tillämpning icke möta praktiska hinder, ty då skulle den goda saken blifva förfelad. Till jordbrukets och kolonisationens i Norrland befordrande hafva statsmakterna visserligen vidtagit en mängd åtgärder, utan tvifvel välmenta, men, enligt hvad erfarenheten fullständigt gifvit vid handen, långt ifrån väl betänkta. Nybyggesväsendet på kronans vidsträckta områden afsåg utan tvifvel att befrämja landets uppodling och att framkalla en idog och sjelfständig jordbruksidkande befolkning; men detta vackra syftemål har blett till en ytterst ringa del vunnits, hvaremot nybyggesväsendet i ojemförligt högre grad framkallat skogssköbing, under det att jordbruket blifvit tillbakasatt. Jordbrukets förädlande inverkan på befolkningen har varit ganska ringa i jemförelse med den demoralisation som den hejdlösa skogsafverkningen medfört. Vid 1863 års riksdag beslöto ändtligen rikets ständer att en ny bana i.afseende på den allmänna skogsvården skulle beträdas, Ständerna insågo vådan af en kringgripande skogsförödelse i ett land hvars beboelighet betingas af en tillräcklig och så vidt möjligt är jemnt fördelad skogstillgång. Något reglementerande för hushållningen med de enskilda skogarne ansågs dock icke ändamålsenligt; men desto kraftigare åtgärder beslötos med hänsyn till vården af den å kronans mark växande skogen. Såsom princip uppställdes derföre att i och för skogarnes framtida bestånd skulle staten, i vidsträcktare mån än hittills skett, sjelf uppträda såsom skogsegare, samt att hvad särskildt anginge rikets norra landskap, der faran af skogarnes törödelse vore störst, och der enligt gällande författningar betydliga delar af kronans skogar nästan dagligen öfvergingo på enskildas händer vanligen för att jemnas med marken, kraftiga åtgärder ofördröjligen borde vidtagas till den dyrbara egendomens bevarande för det allmänna. Ständerna hemställde derföre till K. Maj:t dels att kronans öfverloppsmarker och sådana trakter af oafvittrade skogar i Stora Kopparbergs samt de fem norrländska länen hvilka dertill funnes tjenliga, måtte för kronoparker förklaras, ställas under skogsstyrelsens vård och efter forstvetenskapliga grunder behandlas, dock så att derigenom icke hinder lades i vägen för afvittring af ekogsanslag åt redan anlagda hemman och nybygen, och dels att det genom k. brefvet den 55 Maj 1860 utfärdade förbudet mot PyDYggesanläggningar å öfverloppsmarker i de norrländska länen, intill dess undersökning och reglering af desamma försiggått, måtte utsträkas jemväl till kronans blifvande öfverlo ppsmarker i Stora Kopparbergs län samt oafvittrade skogar i nyssnämnde län äfvensom i Westeroch Norrbottens län, att gälla.tills undersökning försiggått huruvida öfverloppsmarkerna i sin helhet, eller de oafvittrade skogarne till någon del borde för kronoparker förklaras, Sedan sammarkollegium, jemte generallandtmäterikontoret och skogsstyrelsen isaken blifvit hörda och den sednare afgifvit särskildt förslag , hvaröfver kammarkollegium afgifvit yttrande och sedan såväl landstingen i åtskilliga af de norrländska länen, äfvensom kommuner och enskilda personer till K. M:t inkommit med föreställningar mot ständernas beslut, eå anhöll finansministern friherre Gripenstedt i statsrådet den 21 sistlidne December att få underställa K. M:te pröfoing frågan om meddelande af förändrade stadganden i afseende på användandet af och bushållningen med kronans skogar i rikets norra län.? Det vid detta tillfälle till statsrådsprotokollet afgifna yttrande) är en högst märkvärdig statshandling. Det är affattadt med den klarhet i framställningen och den elegens i språket som alltid utmärka hvad som yter ur friherrens -penna, men man öfverraskas äfven på det angenämaste genom det lika enkla som praktiska sätt hvarpå friherren löst de invecklade frågorna, och då man kommer till anförandets slut finner man sig öfvertygad derom, att på samma gång han valt en medelväg mellan hvad ständerna för sin del föreslagit och hvad det vidt utsträckta skogsafverkningsintressets målsmän påyrkat, har friherren genom de af honom föreslagna åtgärderna lika omsorgsfullt och verksamt satt en gräns för den landsförderfliga skogssköflingen och lagt grunden till en äfven för staten inkomstringande skogshushållning, som friherren haft jordbrukets verkliga förkofran för ögonen. Sålunda uppställer friherren såsom princip, att ?skogsvården och jordbruket, hvad de norra länen angår, måste betraktas såsom tvenne likställda intressen? — hvilket tillförene icke i verkligheten varit fallet — hvadan lagstiftningen bör så ordnas, att denna likställighet dem emellan äfven för framtiden bevaras?. Derför bör skogsafverkningen så ordnas, att den allt framgent kan hålla jemna steg med kolonisationen. Men enär afvittringsoch nybyggesförfattningaroe tillkommit då skogstillgången ansågs obegränsad, hvaremot arbetzakråfterna voro ringa, så uppställdes landets befolkande och uppodling såsom det enda målet för lagstiftningen i detta ämne, hvaremot skogshushållningen nästan helt och hållet lemnades ur sigte. Derigenom har skögsförödelse och mångenstädes skogsbrist följt afvittringarne i spåren. Derför anser friherren det öfverklagade onda cj annorledes kunna afhjelpas, än att sjelfva de grunder, efter: hvilka kronan åt enskilda upplåter sina marker i de norra länen och som innehållas i storskiftes-, afvittringssamt nybyggesförfattningarne undergå en ) Detta yttrande åtföljer K. M:ts nyligen afgifna